Aris, du har av och till bott i Berlin sedan – när? 1978? Hur har staden förändrats under de här åren?

För ett tag sedan räknade jag ut att jag bott åtta, snart nio år i staden sedan jag första gången besökte den – under olika perioder före, under och efter murens fall. Naturligtvis har orten förändrats under denna period. Berlin tillhör ju den typ av stad som ständigt rådbråkar sina egna identiteter. Den sociotop som det gamla Västberlin utgjorde – ett subventionerat paradis för minoriteter av olika slag: etniska, ideologiska, sexuella – hade inte mycket gemensamt med den huvudstad klädd i fanor och cement och med avlyssningsapparatur i väggarna som jag stötte på under mina få besök i öst. För att inte tala om High Chaparral-tiden mellan 1990 och 1995 ungefär – en tid präglad av oväntade friheter som man som bohem helst njöt i läsesalar och på illegala klubbar i bunkrarna i Mitte. Nu, några år in på ett nytt millennium, börjar Berlin få det sociala skikt som staden saknat under 45 års efterkrigstidshistoria: en medelklass. För tio år sedan vore det omöjligt att föreställa sig en BMW i Friedrichshain. Nu ser man dyra bilar parkerade på gatorna. Dessa nya politiska och sociala förhållanden håller på att förändra staden. För ögonblicket präglas det officiella livet av febril aktivitet och gigantiskt budgetunderskott. Kort sagt: av horror vacui. Varje hål i den sociala väven måste stoppas. Det rör sig om en gigantisk kosmetisk operation, en ansiktslyftning med syfte att göra Berlin till 21:a århundradets välsminkade huvudstad. Jag är inte övertygad om att det kommer att lyckas. Staden är en ovanligt stor och otät. Och långtifrån vacker. Mellan intensiva platser där allt tycks ske – regeringskvarteren, de boutiquetäta områdena – finns vida områden av synbar händelselöshet. Det härskar flera olika tempon innanför stadsgränserna och många närmast arkeologiska skikt av historia och kultur. Dessutom har de enskilda stadsdelarna ju en utpräglad egen identitet, som kommer sig inte bara av det kalla kriget, utan även av att Berlin utvidgades till den stad vi känner numera först 1920. Det är svårt att homogenisera en så heterogen ort. Vad har Hermannplatz i Neukölln gemensamt med Kollwitzplatz i Prenzlauerberg, korvståndet utanför S-Bahnstationen i Lichtenberg med Café Einstein på Unter den Linden? Fast borgmästaren försöker förstås finna de gemensamma nämnarna. Ibland kan man förledas till att tro att medelklassen fungerar som den sås som brukar binda ihop de enskilda delarna av en maträtt.

I ditt arbete som kulturråd på Svenska ambassaden i Berlin representerar du svensk kultur. Hur yttrar sig intresset i Tyskland?

Det tyska intresset för Sverige är smickrande stort och, fruktar jag, generande positivt. Uppriktigt sagt innehåller det en god portion önsketänkande. Sverige verkar vara vad tysken helst ser i spegeln då han eller hon borstar tänderna om morgonen. Det vill säga: Tyskland minus 1900-talets besvärande historia – ett land med oförstörd natur, fungerande socialstat och hälsosamt sinne för kollektivism.

Du har försökt problematisera eller kanske snarare nyansera Sverigebilden?

Min kollega i USA måste uppfostra amerikanarna till att skilja Sverige inte bara från Schweiz utan även från Swaziland. Mina kolleger i Paris och London måste lära sina värdlander skillnaden mellan Norden och Skandinavien. Sådana problem har inte jag. Tyskland är förmodligen det enda landet söder om Trelleborg, eller snarare Rødby, där även gemene man vet något om svenska bruksorter och regentlängder. Eftersom förförståelsen är så pass kvalificerad kan ett kulturråd tillåta sig att nyansera, rentav komplicera bilden av vårt land. Förresten talar jag ogärna om “Sverigebilden” i singular. Begreppet är ett av de magiska ord som används av myndighetspersoner och andra till dess det komprometterats och måste ersättas med en ny och lika svårhanterlig term. Om det finns en Sverigebild, då endast i plural – åtminstone i mina ögon. För övrigt är jag inte säker på att invånarna mellan Smygehuk och Treriksröset är de enda som präglar dessa bilder, eller ens råder över dem. Det är inte bara svenskar som avgör vad det innebär att vara svensk.

Berlin figurerar i åtminstone två av dina romaner: Stockholm noir (2000) och Sanningen om Sascha Knisch (2002). Är Berlin en stad som alstrar berättande?

Platser som har ett oroligt förflutet brukar sällan vara tråkiga för författare. I den första romanen förekom Berlin bara indirekt: staden var den ort som huvudpersonen lämnade då hon begav sig till Stockholm på jakt efter sin far. I den andra romanen förekommer namnet aldrig. Staden förblir anonym – om du inte vill tolka huvudpersonens diminutiva förnamn som en förstulen hommage till stadens store krönikör: författaren som satte Alexanderplatz på den litterära kartan. Den som konsulterar en karta över Berlin 1928 ska visserligen finna att de flesta skildringar av gator och platser i min roman förhåller sig till verkliga gator och platser. Proportionerna stämmer. Men jag var aldrig särskilt angelägen om att återskapa en historisk ort, utan mer intresserad av att skildra en mental plats med fäste i en särskild tid. I mitt fall rörde det sig om den tidiga sexualbiologins huvudstad. Därför är det faktum att ”Sascha” kan vara ett både manligt och kvinnligt förnamn viktigare för mig än anspelningen på Döblin. Dito upprepningen av sch-sch i för- och efternamn. Romanen handlar ju om den hysch-hysch som vanligen omger en människas sexualliv, och varigenom så mycket av det storslagna och tragiska i vår tillvaro uppstår.

Hur är ditt förhållande till den andra stora centraleuropeiska metropolen, Wien?

Min mor är född i staden, jag har gått i Kindergarten där och har fortfarande släktingar i andra och tionde Bezirk. Tills jag besökte Berlin första gången levde jag ärligt talat i uppfattningen att Wien utgjorde den tyskspråkiga världens krön. Det var nästan oanständigt naivt. Staden tillhör det 1800-tal som tog slut efter första världskriget – eller senast i och med Anschluß. Visst skedde en del där på sextiotalet, inte minst inom konstens område. Men för att uttrycka saken försiktigt: wienarna lever fortfarande högt på Sachertorte, vinrankor i jugendstil och logisk positivism. Samt möjligen en vis man på Berggasse – åtminstone i år, då han skulle ha fyllt 150.

En okänd sida av dig: Du har spelat Harry Graf Kessler i en tysk dokumentärfilm – en av Europas stora intellektuella. Det måste ha varit en intressant roll.

Jag kan inte svära på att Kessler var ”intellektuell” – åtminstone inte i den betydelse vi lägger i ordet idag, efter Sartre och andra skribenter med hög svansföring. Men Kessler var en politiskt och socialt medveten estet, som ägnade lika mycket tid och möda (och pengar) åt att ge ut bibliofila tryck av Nietzsche som att råda bot på fattigdomen i Berlin och resa världen runt. Hans hunger på verklighet – från slumkvarter till kristallkronor – tycks ha varit outsinlig. Dagböckerna som nu börjat utges (det rör sig om cirka 40,000 tätskrivna sidor som fångar den epok då Tyskland moderniserades som under ett förstoringsglas) är ett av de intressantaste dokumenten över en tid som knappast led av någon brist på omvälvningar. Till bredd och djup kan Kesslers anteckningar egentligen bara jämföras med bröderna Goncourts. Han var en bitvis briljant stilist, hade ett välutvecklat sinne för detaljer och förstod de regler som styrde de sociala förbindelserna i såväl bilverkstad som salong, konstnärsateljé som polishäkte. Men det som gör honom så egenartad – och komplicerad – är snarare att han var på en gång en kontemplativ själ och en handlingens man. Kessler samarbetade med Hofmannsthal på Rosenkavaljeren, men dansade även med Josephine Baker; han fördjupade sig i filosofiska traktater, men förestod även den första konsthallen för modern konst; han ägnade sig åt estetiska spekulationer, men försökte även att bli invald i Reichstag. Och då han inte händelsevis deltog i det sociala umgänget eller analyserade det i sina dagböcker, red, sköt och möblerade han sin våningar runtom i Europa. Kesslers dygn måste ha haft 48 timmar.

Hur kom du att hamna i den filmen?

Jag är fortfarande häpen. Producenten visste att jag läst Kessler och tyckte möjligen att det vore intressant med en författare som spelade en annan. Kanske bidrog också det faktum att vi båda hade viss erfarenhet av den diplomatiska kåren – Kessler som nav, jag som pyttelitet kugghjul. Men förmodligen är sanningen grymmare: producenten hittade säkert ingen yrkesskådis som var fåfäng nog att medverka i en film med så begränsande resurser att jag tvingades vända bak och fram på celluloidkragen, eftersom det inte fanns några pengar att kemtvätta den mellan tagningar. Nej, hittills har Hollywood inte hört av sig.

Du har vid ett tillfälle sagt att ditt Europa löper längs vertikala koordinater snarare än horisontella?

”Mitt” Europa? Jag vet nog inte vad det skulle vara. Men det är sant att den kontinent jag lärde känna som barn och tonåring var vertikalt ordnad – en ryggrad med Sverige, Österrike och Grekland som översta, mellersta och understa kota. Eller annorlunda formulerat: 60- och 70-talens Sverige var det europeiska samhällsbyggets krön, medan det av politik och diktaturer sönderslitna Grekland visserligen utgjorde själva fundamentet, men fortfarande hade blivit kvar på bottnen. Däremellan låg Österrike, en sorts skyddande mellangärde mellan protestantisk utilitarism och ortodox impulsivitet, reflexion och instinkt. I yngre år trodde jag att jag på den impertinenta frågan om vad jag kände mig som måste ge ett svar. Senare att det faktiskt var mitt problem att jag inte hade något. Först i tjugoårsåldern insåg jag att det var all right att sakna svar. Det räckte att vara komplicerad. Idag betraktar jag mig snarast som skillnaden mellan att vara svensk, österrikare och grek. Jag är mindre intresserad av att bekräfta kulturella identiteter, än av att undersöka och förstå skillnader. Därur härrör den energi som driver mitt skrivande.

På Salongen citerar vi några uttalanden om det ringa intresset i Sverige för kontinentaleuropeisk litteratur. Hur ser du på det?

Ibland kan man möjligen få intrycket av att det mediala Sverige utgör den femtioförsta amerikanska delstaten. Men den litteratur som du talar om läses även på våra breddgrader. Förvisso kan man beklaga att de namn som plötsligt diskuteras som vore de sista skriket – förr var det författarskap som Kis, Nadas och Kertesz; numera är det Cartarescu och Stasiuk, Tokarczuk och Sorokin; snart blir det säkert Jurij Andruchovitj och Attila Bartis – sällan upptäcks förrän de redan är kända i andra länder. Men man bör inte förvånas. Sådan är marknadens lag. Med få undantag säljs inte rättigheterna till en bok utgiven på ett mindre europeiskt språk till andra länder förrän tyskarna intresserat sig för författarskapet och snacket börjat gå på bokmässan i Frankfurt.

Ligger Sverige i Europa?

Ja, vi kommer inte undan. Vi är snorkråkan i Europas nordliga hörn.