Två greker i Berlin.
Samtal om jetlag, romankonsten
och trojanska hästar

Med Jeffrey Eugenides
Göteborgs-Posten,
25 november 2001.
Foto: David Balzer/Zenit

En bar på en sidogata i östra Berlin. Sen sommareftermiddag, lite sol, många moln, få gäster. Vid ett bord i ett hörn: ryggarna på två författare av mer eller mindre grekisk härkomst. Konspirativa viskningar.

Aris Fioretos: För några dagar sedan befann vi oss i en konsertsal full av exilgreker som hänfört började vifta med tändarna halvvägs genom andra sången. På scenen stod Giorgos Dalaras, den grekiska musikens samtida hjälte. Med sin vita, kortärmade skjorta påminde han mig om en tennislärare. (Medan de tolv svartklädda medlemmarna i bandet snarast liknade ortodoxa präster utklädda till Jim Morrison.) Under några galna sekunder undrade jag om det var Odysseus som återvänt i modern skepnad, för att visa sin avlägsna och ouppfostrade avkomma hur den episka slipstenen skall dras.
Jeffrey Eugenides: Mig påminde han om Jack LaLane. Vet du vem det är? Nej, det förstås inte… Tanken att Dalaras vore en nedklassad episk figur rör faktiskt vid romanen jag försöker bli klar med. Det är mer eller mindre en skälmroman. Om man som jag är en författare med avlägset grekiskt blod och har ett namn som rimmar på Eumenides kan man nog inte undgå att behandla klassiska ämnen. Jag försöker göra det genom komedi. Istället för Tiresias, som var både man och kvinna, är min berättare en grekisk-amerikansk hermafrodit född i Detroit 1960. Men kanske borde jag inte säga alltför mycket om boken…
Fioretos: En annan grekisk egenskap: vidskepelse.
Eugenides: Ja, tala inte om boken förrän den är klar! Men kanske kunde vi diskutera saken i allmänna ordalag? Jag tror nämligen inte att epiken tillhör det förflutna, utan lever kvar hos de fabulerande författarna i västerländsk litteratur. Jag tänker förstås på de stora lögnarna, Swift och Rabelais, men också på Kafka och hans arvinge, Marquez. Är den magiska realismen något annat än en fortsättning på vissa episka energier? Tänk på flodfärden mot slutet av Kärleken i en tid av kolera, som låter huvudpersonerna resa in i evigheten, deras kärleks och ålderdoms evighet. Det ligger närmare Homeros än Hemingway. Även om Hemingway är episk på ett spartanskt, heroiskt sätt.
Fioretos: Sparta mot Ithaka: är det kanske epikens båda poler? Å ena sidan det slanka och stoiska, ofta ensamma och alltid oförvägna försöket att finna en väg genom livets virrvarr – som agent bakom existensens fiendelinje, som hos Kafka eller Beckett, eller som enskild individ ställd inför havets eller djungelns ofantlighet, som hos Hemingway eller Conrad. Å den andra ett ljuvt och yppigt, cinematoskopiskt försök att granska livet i hela dess vansinniga prakt – som minnets agent, som hos Proust, Woolf, Nabokov, eller som buktalare för en epok, en stad, en kultur, som hos Marquez, Döblin, Celine… Oavsett om romanen är en rank eka eller ett skinande fraktfartyg förblir den ett kärl att transportera erfarenhet med. Det är otroligt hur mycket den kan rymma utan att verka det minsta ur form. Personligen har jag en svaghet för den välgjorda lögnen, det vill säga för svindlarromanen – en grekisk tradition om någon. Du vet: den sortens text som slugt sjunger världens skönhet eller förfall, vilket kanske är samma sak, samtidigt som den i det fördolda drar undan mattan på en – men på ett ömt, ja kärleksfullt sätt. Kanske är detta en prosa som inte kommer från Sparta eller Ithaka, utan från Troja? Som har lärt sig kontrabandets förtrollande konst och som i romanens buk smugglar in vad som skall visa sig bli läsarens fördärv?
Eugenides: Där sade du något. Min familj kommer från Troja, eller nästan.
Fioretos: Verkligen?
Eugenides: Ja, från Bursa. Mina farföräldrar var silkesodlare där. Frågan är var den episka romanen befinner sig i ögonblicket och vart den är på väg. Jag tror att postmodernismen egentligen utgjorde en fortsättning av modernismen. I likhet med de abstrakta expressionisterna ville modernisterna visa färgen i sina målningar. Allt skulle hända i den litterära texten själv. Hos Joyce äger handlingen rum lika mycket på boksidan som ”ute i verkliga världen”. Postmodernisterna fortsatte denna trend genom att rikta uppmärksamheten mot berättartekniska konventioner och grepp. Trots den ironiska och ibland överlägsna ton som finns i en del av deras texter var den grundläggande föresatsen ärlighet. De gamla metoderna övertygade inte längre läsaren. Paradoxen var denna: för att läsaren skulle tro på berättelsen var man tvungen att på något sätt underminera den – ett trojanskt problem. Detta skedde förstås redan i Tristram Shandy, men strategin blev åter användbar under de moderna mediernas framväxt och den tilltagande mediala konstruktionen av personlighet. Vi kommer in mot slutet av allt detta. Jag tror att många i vår generation ställer sig skeptiska till de gamla fiktiva greppen. David Foster Wallace skriver inte amerikansk realism som exempelvis Raymond Carver. Själv visar jag ofta sömmarna i mina texter. Men det handlar om ett försök att vara ärlig beträffande gränserna för vad jag vet och inte vet. Också Martin Amis gör det en hel del, i vad som är mer eller mindre realistiska romaner. Jag tror att även om vi alla vuxit upp med modernismen försöker vi att skapa en blandning av modernism, postmodernism och gammal hederlig realism. Tolstoj genom Pynchon. Vi vill följa Pounds uppmaning ”to make it new”, men vet att ett visst slags experimentlitteratur inte alls är särskilt ny just nu. Kanske har det nya mer att göra med röst eller stoff än formella innovationer…
Fioretos: Nyhetens förbannelse är svår att undgå. Att din hjälte är hermafrodit måste ha fått visa följder för vad du kallar ”röst”.
Eugenides: Det tog nästan kål på mig. Jag ägnade mer än två år åt att skriva om de första femtio sidorna av boken, försöka hitta den rätta rösten. Det visade sig lättare sagt än gjort. Rösten måste vara tillräckligt elastisk för att kunna förmedla erfarenheter ur såväl en mans som en kvinnas perspektiv. Men den måste också kunna berätta i tredje person och dramatisera psykosexuell ångest i första person. Min berättare lider av något som kallas ”5-alpha reductase deficiency syndrome”. Då personer som har denna sjukdom föds ser de ut som flickor, men de viriliseras under puberteten. Vid den tidpunkt då min hjälte berättar sin historia är han alltså av allt att döma man. På sätt sätt kunde jag ta mig ur knipan. Eller i alla fall försökte jag intala mig det de dagar jag var rädd.
Fioretos: Ärlighet är en avgörande fråga, i synnerhet för skälm- och svindlarromaner. Jag tvivlar på att de kan övertyga om tonen inte står i maskopi med ämnet. Är det inte så ärlighet alstras? Att visa på sömmarna i texten utgör ett led i detta. Det är som om att säga till läsaren: ”Vi vet båda att allt är lögn och förbannad dikt. Titta: här är snörena, limmet och spikarna som håller ihop scenerna. Men du skall se, de kommer att få dig att tro på storyn…”
Eugenides: Man höjer insatserna…
Fioretos: Ja, som trollkarlen som visar sin hatt och kanin, men ändå lyckas överraska en. Det fungerar bara om man inte missbrukar läsarens förtroende. Därför är jag skeptisk mot den avantgardistiska romanen: den hade säkert sitt historiska berättigande, men tenderar att bli alltför påträngande. Ingen grace, ingen förslagenhet. Och alldeles för mycket metakommentarer. Jag misstänker att romanen når längre, kan vara mera försåtlig och kunskapsrik, om den inte försöker chockera utan kittla nerver. Varför bekämpa världen när det går att återuppfinna den? Förresten tvivlar jag på att ett konstverk i längden klarar sig utan lite skönhet.
Eugenides: Du gillar det tvetydiga…
Fioretos: Det låter säkert dumt, men då jag skrev min första roman ville jag att den skulle vara som bra sex. Den måste ha nerv. Bra sex är en balans mellan uppriktighet och förförelse. Så jag behövde en massa förspel. Handlingen kunde inte gå rakt på sak, utan måste aktivera läsaren – sinne för sinne – vilket innebar att texten inte fick upp ångan förrän fem sex kapitel in i boken. Men då, hoppades jag, skulle den visa sig kunna hålla på ett slag… Romanen jag håller på med nu är annorlunda. Dystra dagar är jag rädd att den inte är mer än ett one-night stand: kort och inte särskilt vacker, med en irriterad explosion på slutet… Under arbetet har jag i alla fall insett att om tonen gör gemensam sak med innehållet kommer verket att bli trovärdigt, oavsett vilka stunttrick man försöker sig på. Att hitta den balansen är förfärligt viktigt. Jag tror inte på romaner som i första hand söker chockera. De tillmäter antingen tonen eller ämnet all vikt; de haltar. Men jag är intresserad av en roman som försöker kompromettera läsaren. Missförstå mig inte: jag menar inte att den skall vara elak eller överlägsen. Men vad vore litteraturen om den inte vore hal och förslagen – ja, förförisk på alla de sätt som den är förmögen till? Kanske är detta romanen som trojansk häst? Naturligtvis vill ingen förnuftig författare ta livet av läsaren. Men om man lyckas kompromettera honom på ett sådant sätt att det blir uppenbart att texten står på hans sida – redan befinner sig i hans mitt, så att säga, som Odysseus trähäst – kan en insikt uppstå som är mycket intim, mycket verklig. Har man tur ger den till och med upphov till den rysning utmed ryggraden som kanske är det säkraste tecknet på att svindeln lyckats och texten är mödan värd.
Eugenides: Det får mig att tänka på något annat som har att göra med vart romanen är på väg. Jag tänker på den ”hypertext” som författare som Robert Coover och Mark Amerika förespråkar. Roland Barthes påstod att författaren var död och satte läsaren i hans privilegierade ställe. Nu för tiden vill alla tydligen skriva sina egna historier, att få en uppsättning handlingsalternativ att välja bland och sedan själv skapa ett slut. Det där har jag aldrig trott på. Njutningen då man läser beror på att man befinner sig i händerna på en överlägsen talang som tar en med till en plats man aldrig skulle ha nått på egen hand. Tänk bara på Dalaras och tändarna i publiken! Och det är här som din metafor kommer in. Jag menar: vad är bättre – att någon gör något med en eller att göra det själv?



© Jeffrey Eugenides och Aris Fioretos

  





Styva servetter, stroppiga trikåer och andra översättningskonster

Om skillnader
och snorkråkor

Två greker i Berlin

Erövringen av Berlin
Många frågor, några svar
Aris
Samtal i öknen
Hög av litteraturen
Av alla färgerna de grå

Litteraturen har med
spöken att göra