Pekfingret i etern

Scenen är Berlins TV-torn på Alexanderplatz, med sina 368 meter den högsta byggnaden i DDR-arkitekturens historia. Framför ingången till den enda funktionsdugliga hissen, som för upp till ett ”Telecafé”, har marknadens gudar placerat en kassa. På en elektronisk bildskärm löper det digitala meddelandet: ”Längre-väntetider-Vi-ber-om-förståelse”. Framför kassan väntar redan ett tjugotal barn, några föräldrar, ett par rullstolsbundna, flera turister och två författare hemmahörande i staden. Mummel, otålighet, betong. En kvav dag i juli 2001.

Durs Grünbein: Här står vi alltså återigen i en kö – och allt verkar som i gamla tider. Om vi inte absolut måste dit upp skulle jag gått för länge sedan. Från min ungdoms dagar har jag bevarat en elakartad köfobi. Sedan dess betyder väntan för mig blockad, belägring, reseförbud, stillastående vid gruppappellen. Det är en erfarenhet som jag helst skulle kräkas upp. Men det går inte. Det handlar om en diffus kroppskänsla, om en motorik som gått i stå, en latent vanmakt djupt i inälvorna inför så mycken stulen tid. Idag tycks mig väntan bara vara en rituell handling. Kanske står vi här och väntar för att vi skall försättas i en annan tid. För varje minut vrids tiden historiskt ett år tillbaka. Det finns goda chanser att det äntligen blir vår tur på 60-talet och vi får våra inträdesbiljetter lagom till murens uppförande.
Aris Fioretos: Denna sänkning av tempot är min första upplevelse av DDR. Då man förr kom med nattåget från norr anlände man redan tidigt till Lichtenberg, men de sista tre kilometrarna till Bahnhof Zoo tog lika många timmar – en evighet för den som tillbringat natten sömnlös i en liggvagn och bara hade en kopp pulverkaffe att röra runt i med pekfingret. Jag misstänker att irritationen hade en pedagogisk funktion: det fanns inget annat att göra än att begrunda TV-tornet medan man räknade minuterna. När man sedan nådde det västtyska reservatet anlände man till en annan, konserverad tid. Visserligen var människorna som bodde där förbundna med moderskeppet Väst, främst genom medierna, men egentligen levde de i sin egen värld. Det rådde en satellitmentalitet – som sådan präglades den av befriande vårdslöshet. Här var de moraliska instanserna uppenbarligen färre. Närheten till det förflutna (synligt i varenda ruin, på varje skottskadad fasad); vissheten om att befinna sig där supermakterna spände ögonen i varandra; men också det knappast ofördelaktiga avståndet till BRD med alla dess småborgerliga familjedramer – detta skapade den sorts frihet som endast kan existera på en avskild ort. I Västberlin följde dygnet inte den flitige medborgarens 9-5. Där fanns ingen industri att tala om, ingen kontorskultur att odla. Men mycket tid att umgås med de egna och kollektiva tankarna, lusterna, övertygelserna – ett paradis för änkor, yrkeshistoriker och studenter, för minoriteter av alla slag: etniska, sexuella, ideologiska. Jag föreställer mig det som ett liv tillbringat i en dykarklocka. Ibland blev syret säkert aningen tunt och en och annan hjärna började snurra. Kanske var tornet ett svar på denna märkvärdiga sociotop? Restaurangen är en omvänd dykarklocka – i luften. Den som lyckades ta sig upp försattes genast i ett undantagstillstånd. På tjugo minuter kunde han vrida sig 360 grader och von oben betrakta allt som den socialistiska staten inte ville vara. Också en revolution… Blicken över muren, i fjärran, kunde emellertid endast erhållas till priset av ett utträde ur vardagslivet. Det tilläts bara i fantasin och fick naturligtvis motsatt effekt. Muren som skulle skydda medborgarna från den västliga smittan framtvingade sin egen motsats: den lockade till överträdelse.
Det rör på sig. Efter en färd 208 meter rakt upp i luften når de den roterande restaurangen.
Grünbein: Nyckelordet är ”television”. Detta torn, byggt för den socialistiska evigheten, var en tortyrmetod särskilt uttänkt för den fängslade DDR-medborgaren. Under loppet av en komplett vridning kunde han uppskatta hela muren. Det var fångens promenad på rastgården, i panorama. Härifrån kunde han se hur fullständigt innesluten han var. Jag antar att det var byggherrarnas hemliga avsikt. Ett utkikstorn som konkurrerade med utkikstornen av trä på andra sidan muren – enligt mottot: varje stat är sig själv närmast och vi spottar klassfienden på huvudet. En skolning i desillusionering för såväl de utanför som de inuti, en signal till resten av världen. Det finns ett par vackra rader av Robert Frost som handlar om detta: Before I built a wall I’d ask to know / What I was walling in or walling out. Med TV-tornet trodde makthavarna att de gjort upp med denna skillnad en gång för alla.
Fioretos: Tyvärr är svenskarna inte helt oskyldiga i sammanhanget. Då man på den internationella frekvenskonferensen i Stockholm på 50-talet delade upp etern fick det politiskt ännu inte erkända DDR endast två frekvensområden för television. Båda var störningsrika. Det betydde att Östberlin inte längre klarade sig med ett antal mindre sändare. Apparaterna i huvudstaden kunde bara förses med program om man byggde en jättelik sändare på en central och så högt placerad ort som möjligt. Från 1965 och framåt växte ”den socialistiska höjddominanten” långsamt in i himlen. Man ville sätta ett tecken som ingen kunde ignorera. För Ulbricht var saken självklar: TV-tornet skulle byggas ”politiskt-demonstrativt”. Det måste ses från samtliga huvudgator och alla väderstreck. Han talade om stadens ”ansikte” och en ”sensation”. Det gällde att skapa ett slående utseende, att visa profil. Fullt av faderlig stolthet delger ett av politbyråns protokoll: ”I sin klara, intrycksfulla och enastående form kommer tornet att bli ett varumärke för DDR:s huvudstad och en symbol för vår socialistiska uppbyggnad”. TV-tornet var en styrkedemonstration: socialismen hade muskler nog att nå himlen. Man var på god väg att kolonisera etern. Tornet var ett pekfinger som sade: ”Se upp, här kommer vi!”
Grünbein: Samtidigt var det ett tecken på hysteri, som allt överdrivet och himlastormande. Tornet hävdade: ”Vi är någon! Till sådana arkitektoniska underverk som detta är vi istånd!” Vid sidan om Sputnik och den första bemannade rymdfarkosten var TV-tornet en milsten i systemens kamp om det teknologiska försprånget. Men den politiska motivationen var redan från början tvetydig. Å ena sidan rörde det sig om ett minnesmärke gentemot väst. Å andra sidan skulle medborgarna erhålla ett minimum av symboliskt utlopp. Men knappt hade den förste medborgaren åkt upp i hissen förrän avsikten vände sig mot fuktionärernas vilja – som så mycket annat i DDR-politiken. Plötsligt satt de i en silverfärgad bur högt upp i luften och roterade likt försöksdjur på ett och samma ställe. Så blev TV-tornet en demarkation för det härskande status quo.
Servitrisen anländer. Lunch beställs.
Fioretos: Egentligen var den roll som medborgaren iklädde sig under längden av en måltid statschefens. Mellan snaps och nota fick han lov att vistats på övre etaget och leka med fantasier om omnipotens. I cementburen var han herre, men tillika offer. En deprimerande muntration, en förvänd tortyr. Intressant är den tidsordning som kommer till uttryck. Det faktum att man på tjugo minuter vrider sig kring sin egen axel spelar framstegets ideologi endast skenbart i händerna. Restaurangen rör sig visserligen medurs, i den riktning som tiden och evolutionen går. Men i verkligheten handlar det om tomgång, en cirkelrörelse som förr eller senare kortsluter tiden. Efter ett par fantasieggande varv nyktrar man snabbt till och tvingas konstatera: jag rör mig inte, utan rörs. Så förvandlades dåtidens besökare till låtsaskosmonauter i den eviga återkomstens omloppsbana. Kanske var försöket att utge denna rundgång för en målinriktad framåtrörelse ett symptom på den totalitära staten? Tornet var svaret på ett rykte: spioner hade informerat om att man i Västberlin planerade ett TV-torn, men ständigt sköt upp beslutet. Partibossarna såg sin chans. Visserligen ville man inte provocera i onödan, men eftersom väst inte förmådde bestämma sig (alltid detta småborgerliga vankelmod) kunde man med gott samvete sätta punkt för åtminstone denna gren i systemens militära femkamp mot varandra – väl vetande att ett andra torn aldrig skulle byggas, eftersom det vore rena provokationen.
Grünbein: I detta ställningskrig handlade det om en ömsesidig bevakning på alla plan – en satelliternas, radarskärmarnas och kikarnas kamp. TV-tornet var argusögat som simulerade jordens vridning och parodierade den globala rörelsen. Även om det egentligen utgjorde ett synligt tecken – den första fingervisningen man fick då man kom från Rostock, Dresden eller Halle, flera kilometer innan man nådde Berlins portar – tjänade det endast ett syfte: att förtränga muren. Naturligtvis var det meningen att alla skulle se den, inte minst i avskräckande syfte. Men samtidigt skulle man ha överseende med den. TV-tornet var ett erbjudande till befolkningen om att ha överseende med såväl muren som de trasiga taken i bostadsområdena runtom. ”Var inte så ogina, håll er till det väsentliga!” I väst däremot såg man inte TV-tornet och socialismens skönhet för all mur. Det riktigt perversa är att tornet består av samma material som denna antifascistiska skyddsvall.
Fioretos: Som så många torn i Babels efterföljd var också det socialistiska ett enormt slöseri med resurser. Redan tidigt stod klart att det skulle bli dyrare än planerat – mycket dyrare. Ständigt sprängdes ingenjörernas kalkyler. Eftersom det inte fanns nog med medel var bygget länge ett svartbygge. Därför talades det från myndigheternas håll aldrig om prislappen på underverket och därför kunde ingen officiell grundstensläggning äga rum. Republikens högsta byggnad hade visserligen ett solitt betongfundament, men ingen grundsten. Av det finns förmodligen en del att lära.
Grünbein: Det kan bara du säga med din västliga skepsis. I själva verket kom fundamentet från Moskva. Där rördes betongen samman, detta cesarska byggstoff framför andra. Och se: monsterbyggnaderna står där ännu. En mängd människor känner sig helt enkelt väl till mods mellan murar och vakttorn. Det är något som jag länge underskattat. Idag finns det en känsla av nostalgi, fångens längtan efter fängelseväggarna. Det är precis som Döblin beskriver det i Berlin Alexanderplatz. Då Franz Biberkopf släpps ut ur fängelset stiger han visserligen på spårvagnen, men huvudet blir kvar innanför murarna. Från och med nu hänger han orienteringslös i luften. Problemet var ju att socialismen och naturen levde i krigstillstånd. Socialismen och allt den framfödde var lika motsägelsefull som silikonbröst, broccoli eller Bauhaus-estetiken. Ursprunget för denna massrörelse, bolsjevismen, låg möjligen i öst, men framtiden hade dragit vidare västerut. TV-tornet var egentligen endast en symbol för den ”stilleståndets dialektik” som Walter Benjamin talade om – en abstrakt byggnad, en ren gest och appell till kosmos, i likhet med rymdteknikens materialförbrukning. Det var Ulbrichts och senare Honeckers renomméobjekt, på samma sätt som Stalin-allén eller industriområdet Eisenhüttenstadt. På den tiden handlade det om vem som först kom ut i världsrymden. Den morfologiska likheten mellan kulan och Sputnik, tornet och Sajuz-raketerna eller atomvapensilos faller en i ögat. En byggnad som denna uppförs för att synas i New York, Rio eller Tokyo. Redan globformen visar ambitionen: det här var något som riktades till världsbefolkningen, vilket också lyckades. Det finns en de högsta byggnadernas international. Vid ingången till hissen såg jag en plakett. Tornet har blivit klubbmedlem: numera befinner det sig i förnämt sällskap av CN-tornet i Toronto, Empire State Building och Tokyo Tower. Det saknas inte i en enda reseguide. Efter det att staten i vilken det sköt i höjden gått under vågar det sig nu ut ur sin paradoxala täckning och tar upp dialogen med andra torn i världen. För första gången kan det kommunicera över tusentals kilometer med sina likar. Världens torn nickar mot varandra över huvudena på de olika folken. De är jättar som ignorerar oss såsom vimlande dvärgar, rena medieleksakerna.
Fioretos: Tornen är arkitekturens basketbollspelare, de enda som – åtminstone symboliskt – kan se varandra i ögonen.
Grünbein: En försvuren världsgemenskap. Det känns underligt att för första gången på tjugo år åka hit upp, punktligt år 2001. Det har säkert med sachsarens missaktning mot allt som gäller Berlin att göra. Inte ens i drömmen kom jag på tanken att bestiga TV-tornet. Grunden var säkert min motvilja mot det storslagna programmet: ”Berlin, huvudstad i DDR”, hette det redan långt utanför på alla motorvägsskyltar. Jag slår vad om att man, om man bara kunnat, gärna hade byggt ett kilometerlångt torn. Intressant nog erkändes republiken vid samma tid som tornet byggdes. Det påminner om mönstereleven som räcker upp handen så länge att läraren till slut kallar på honom.
Fioretos: Vad som har blivit över är pekfingergesten. Handen som hörde till är sedan länge borta. Som organism betraktat förfaller östblocket. Här och där syns ännu spridda delar av vad som en gång tillhörde det politiska moderlivet: Rysslands hårda, framskjutna haka, Polens nervösa adamsäpple, Bulgariens och Rumäniens sammanknipna stjärthalvor… Och Tjeckien med sina blå ögon riktade mot väst.
Grünbein: Det viktigaste är det patetiska i gesten. DDR-socialismen var en ideologi full av patos. Den stod i ett olyckligt förhållande till verkligheten. Därav dessa överstora byggnader. De var demonstrationer mot det förhärskande mindervärdeskomplexet. I själva verket betraktade man sig ju som historisk uppkomling. Betecknande nog var Honecker förresten takläggare till yrket.
En barnfamilj slår sig ned vid bordet intill. Upprymda miner, förväntansfullt sparkande med fötterna. Fadern börjar peka ut stadens sevärdheter.
Fioretos: Har gesten inte också något att göra med den komplexfylldes fruktan för en hotande katastrof? Muren tjänade till att avgränsa landet, hålla de västliga smittämnena under kontroll. Den var en preventiv åtgärd. Med tornet vill man skapa uppmärksamhet kring denna hygieniska plikt och föregå med gott exempel. Men detta hysteriska pekfinger fyllde förstås också en annan funktion: det var en varning och kanske ett hot. ”Bara på detta sätt!” Sådana gester känns igen från människor som tiden sprungit ifrån och som måste kämpa för att bli hörda. Till tragedin hör att omgivningen slutar att beakta pekfingret om det höjs alltför ofta. Jag tror att många i väst med tiden ryckte på axlarna. Också muren behandlade man på detta sätt. Jag minns hur spännande det var att första gången lägga handen på den grå cementen med all graffiti. Det var som att sätta fingret på det kalla krigets puls. Men redan efter någon vecka i staden vände man muren ryggen. Om man kom in på en tvärgata och plötsligt såg den framför sig svängde man bara på cykeln och trampade vidare i annan riktning. Om Västberlin utgjorde en cysta i DDR:s kött, som politbyrån sökte isolera för att förhindra metastaser, var den åtminstone ur ett västperspektiv benign. Inför en sådan fiende, som kanske inte ens vill vara någon, hjälper bara att med muntert nonsens injaga sig själv mod – som barnet som börjar vissla då det går genom den mörka men harmlösa skogen eller som ungpionjärerna med sin ”TV-tornsvisa”:

Dieses Café ist rund und hell,
rund und hell, rund und hell,
und dreht sich wie ein Karussell,
wie ein Karussell.

Jag kan inte se TV-tornet som något annat än en förtvivlad gest. Det ville visa var stadens centrum skulle ligga. Men dess betongtunga självhävdelsebegär avslöjar hur osäker DDR:s plats på den politiska kartan var. Gott självförtroende föder sällan sådana gester.
Grünbein: Det handlade om inget mindre än erövringen av Berlin. En gång var staden det tyska rikets centrum. Sedan kom Germania sådan Hitlers arkitekt Albert Speer drömde om henne, huvudstaden i det tusenåriga riket. Därefter förvandlades Berlin till den delade staden, inkarnationen av en kluven värld under det kalla krigets epok. Detta storhetsvansinne är enastående.
Barnens gigantiska glassportioner anländer. Tid att betala. Återigen kö vid den enda fungerande hissen. Stoiska miner.
Fioretos: På sätt och vis handlar det fortfarande om att erövra staden. Man ser tecknen överallt sedan återföreningen: här kämpas om Berlins framtida ansikte. Kosmetika står högt i kurs. Men också gamla varumärken får ny funktion – det är lite som den bedagade Grunewald-skönheten som flyttar sin mouche från höger till vänster kind. Jag föreställer mig att TV-tornet kosmetiskt sett gör sig utomordentligt väl i sammanhanget. Det ger staden profil och löser västkulturen från det dåliga samvete som den möjligen får vid tanken på att diktera alla villkor. För Love Parade-generationen har tornet blivit ett retrofuturistiskt varumärke, en satyrisk stav kring vilken man sluter upp under en varm och hetsig helg i juli. Här räcker gammal betongkänslighet och ung technokultur varandra handen. Det är ingen slump att tornet påminner om 70-talets discokula. Så uppvärderas det estetiskt. Första gången uppträder historiens spöke som Ereignis, andra gången som event. Resten av Berlin upplever en liknande ansiktslyftning. Först vill man naturligtvis komma tillrätta med garnityret. Staden måste återfå sitt legendariska bett. De dåliga tänderna dras alltså ut, plomber sätts in och som amalgam fungerar glas och armatur. Stadsplaneringen styrs av horror vacui. Allt täpps till. Egentligen rör det sig om ett tvåfrontskrig: å ena sidan måste staden erövras rumsligt, å andra sidan tidsligt. Det är ingen lätt uppgift. Som på antika orter ligger de historiska skikten tätt. Nu friläggs vissa, medan andra fylls igen eller transporteras bort till närmaste sopptipp. Om några år är TV-tornet och Stalin-allén kanske det enda som påminner berlinaren om DDR. Varumärken omfunktioneras, landmärken förses med nya attribut (tänk bara på Reichstag), gator döps om. Överallt där det ännu finns en kavitet står en projektskylt. Baustelle Berlin lyder formeln. Vad som sker är ett genomgripande försök att intensifiera staden. Berlin har alltid varit en horisontal angelägenhet, låg och spridd över en enorm yta. Tre normalstora städer lär visst få plats innanför stadsgränserna. Nu skapas nya knutpunkter och förtätningar med anslutning till det globala nätet. Självklart byggs också på höjden. De nya erövrarna är inte längre politiker eller ideologer, utan mediemänniskor. Med Potsdamer Platz statuerar de sitt exempel, en ort dit man redan vallfärdar som till en amerikansk mall med tillrättalagda gågator, snabbmat från jordens olika hörn och de senaste teknologiska nyheterna i skyltfönstren – en förförisk upplevelsekultur eskorterad av övervakningskameror.

Blicken i kloaken

Scenbyte. Efter en färd tvärs genom staden avtecknar sig mässområdet med radiotornet vid horisonten – Berlins västra utpost. Till vänster utbreder sig International Conference Center (ICC), ett skrytbygge från 70-talet, direkt ur globaliseringens nybyggardagar: ett rymdskepp som idag bara har skrotvärde, ett minnesmärke över en stadsarkitektonisk felplanering. På höger sida står radiotornet, ett litet ingenjörskonstverk ur den klassiska modernitetens epok. Åter försvinner marken under fötterna.

Grünbein: Detta torn är lyxobjektet bland tornen, en prydnadsnål av silver i Berlins himmel. Prousts ord om Eiffeltornet gör sig påminda: det står alldeles upprätt, ”nedstött i marken likt Odins spjut”. Utåt är detta torn sprött och genomskinligt, stålskelettet av en slank skönhet; inuti ser det ut som ombord en jakt. Tittar man efter fattas egentligen bara skeppsklockan. I sin viktlöshet erinrar det om ett fordon i lättmetall. Eller en alltför stor åskledare. Slank och sportig som modellerna på 20-talet, kvinnor och män i senaste fritidsmodet med sweatshirt och linnebyxor. Tornet står här likt ett minnesmärke över Siegfried Kracauers ”tjänstemannakultur”, Weimarrepublikens typiska berlinsamhälle.
Kyparen undrar om det får vara något. Kort överläggning.
Fioretos: Det har något pagodartat över sig. Radiotornet är en arkitektonisk etyd, ingen symfoni i betong. Här ryms ekon av såväl jugendstil som nysaklighet – sirliga men också nyktra minnen av en tid då elegans och vuxenhet ännu hörde samman. Tornet ger rentav ett lättfotat intryck, vilket förmodligen beror på att det bara är tjugo meter mellan dess fyra fötter. Därur talar en annan kultur: ingenjörernas och konnässörernas, som vet hur man manövrerar på trångt utrymme. Idealet är ännu det slutna sällskapets dansgolv, inte plenisalen. Det första som mötte oss när vi kom in i restaurangen var champagneflaskor och kubanska cigarrer – som det jag dricker och du just röker. På Alexanderplatz serverades öl, korv och glass. Det vore alltför enkelt att göra sig lustig över sådana skillnader. Om något av dessa torn kommer att dra det kortaste strået misstänker jag att det blir detta. I Berlin graviterar allt mot den nya ”mitten”. Vuxna nöjen står inte högt i kurs. Vad som en gång betraktades som självklara beståndsdelar – Moët, Cohiba – är numera del av upplevelsekulturen. Men jag finner tornens respektive förhållande till tiden intressant. Radiotornet tillhör vuxenvärlden och därmed en sinnesstämning som är medveten om livets ändlighet. Jag tvivlar på att barn är särskilt välkomna här. TV-tornet är förstås rena infantila paradiset (för barn i alla åldrar) och byggdes säkert för livets permanenta gryning, alltså för evigheten. I båda fallen rör det sig om varumärken: ena gången ideologiskt, andra gången kommersiellt. Då radiotornet byggdes berömde sig Berlin av att vara den mest amerikanska staden i Europa, den enda ort som kunde hålla jämn takt med de högteknologiska städerna på andra sidan Atlanten. 1926 fick man sitt efterlängtade bevis därpå – ”ett lysande varumärke”, som det hette i kommunikéerna. (Exteriören användes som annonsplats i neon.) Men tornet gjorde förstås också nytta som radiosändare. Utile et dulce förenades på klassiskt manér. Dåtidens byggherrar kunde förmodligen inte ens i sina vildaste fantasier ana att den framstegstro de slutit till sitt hjärta snart skulle förvaltas av en diabolisk propagandaapparat…
Grünbein: Denna lilla stilett vid stadens ytterkant betraktades på sin tid som den teknologiska utvecklingens senaste resultat. Det förundrar inte att mässområdet och racerbanan Avus hör till dess grannar. Här stormades etern, medan man i öst försökte sticka hål på den grå himlen några årtionden senare. Då man hör att de första TV-bilderna i världen sändes härifrån inser man plötsligt vari detta beskedliga torns pionjärprestation låg. Dess placering omedelbart intill vägen som leder västerut visar det: den elektromagnetiska världens snabbhet skulle förbrödra sig med de nya automobilernas. De radiotekniker som utvecklades här tjänade snart den nationella propagandan. En ohelig allians mellan tekniska framsteg och politiskt barbari ingicks – den explosivaste blandning som seklet skulle hålla i beredskap. Under Tredje riket stod en ”folkmottagare” i varje hushåll. Ur den skallade Führerns stämma, den mest demoniska sirensång som någonsin nått ett människoöra. Radion blev ett spektakel som grävde sig djupt in i själarna. Alla förförelsens register drogs. Den fascistiska diktaturens sound, öronbedövande och andlöst, svepte lyssnarna med sig. Senare trädde dess militäriska funktion i förgrunden. Under kriget var tornet språkrör för överkommandot i Wehrmacht. Från denna station hetsades det tyska folket fram och tillbaka mellan seger och nederlag. Omedelbart intill låg sedan 1931 Max Poelzigs Berliner Rundfunkhaus, som nazisterna döpte om till Haus des Deutschen Rundfunks. Efter kriget flyttade Rias in här, ”den fria världens stämma”. Det är ett våldsamt, symmetriskt komplex av mörkt keramiktegel och klinkers som erinrar om Citizen Kane eller ”skräckens ministerium” hos Orwell. Redan Kracauer beskrev hur den dystra fasaden med sin 150 meter långa front ut mot gatan jagade rysningar längs ryggraden: ”En byggnad som snarare är hotfull än välkomnande”. Kracauer talade också om det formlösa i radions idé, ett tema som sysselsätter oss än idag. Det handlar om förvandlingen av information till vara. Byggnadens grundritning bildade en trekant. Den skulle vara modern på samma sätt som sådant som senare firades i namn av Bauhaus-estetik. Från luften ser byggnaden ut som ett frimurartecken. Redan från början låg försvärjningen i luften. Djävulen Goebbels behövde bara ta över verktyget och missbruka det för sina sataniska syften – och närmare bestämt helt systematiskt. Än idag kan man känna efterverkningarna av hans svekfulla mediemetoder. De båda huvudsakliga stilmedlen i hans dominans över radion var stämningsskapandet och språkregleringen. Med dessa båda trick satte han det tyska folket i den akustiska rävsaxen.
Fioretos: Radiotornet tillhör rösten. Idag skulle ingen politiker kunna leva högt på sin stämma. Nu fordras andra organ – framför allt ögat, TV-tornets uppenbara förebild. Den som inte håller måttet optiskt kommer sällan långt – och då tänker jag inte primärt på personens skönhet, utan på hennes visuella trovärdighet. Alltför vackra drag är bara misstänkt. Det gäller att appellera till så många som möjligt, men också att inge var och en känslan av att vara utvald. Alltså försöker politikerna skapa projektionsytor. De tillägnar sig bildens språk, en teckenordning som är platt, icke-alfabetisk och därför inte underställd en linjär utveckling i tiden. Idag kan politiker sända många signaler samtidigt, motsägelsefulla och laddade. Varje löfte kan pareras med en gest. Offentligheten har blivit mycket mera ironisk. Genom den samtidighet som existerar i en bild (många tecken närvarande sida vid sida) sker något med betraktarens uppmärksamhet. Om du under en TV-intervju tappar tråden är det sämsta du kan göra att leta efter den. Då syns bara din blunder, inte ditt uppriktiga bemödande. Byt till nästa ämne, paketera dina tankar som soundbites. Stämman betyder inget så länge varje påstående är vitsigt, utmanande, farligt det vill säga: skapar intresse. Vad du än gör: se till att fånga tittarens uppmärksamhet. På liknande sätt ville Hitlers röst hålla folket i bann. Det var oerhört viktigt att riva med åhöraren. Så fort intensiteten mattades kunde lyssnaren ju hämta andan och tänka själv. Radiotalen till folket gick ut på att minska det kritiska avståndet till ett minimum. Goebbels visste mycket väl att det kunde vara farligt att lämna lyssnaren ensam med sin fantasi. Det gällde att manipulera stämningen och suggerera den riktning tankarna skulle löpa i. Bilderna skapade lyssnaren visserligen själv, men känslans färger och åsikternas linjeföring måste regleras. På TV hör man förresten sällan intressanta röster. Det snackas oavbrutet, mycket verkar gällt och grällt. Eller ”påsatt”, som Adorno skulle ha sagt. Alla vill höras, nästan ingen lyssnar längre. I denna övergång från ord till bild ligger en kulturrevolution.
Grünbein: I det avseendet står de båda tornen för två olika epoker. Radions klassiska tid är över sedan länge. Det stora kollektiva uppbrottet i den audiovisionära världen är förbi. Vi lever i bildens tidsålder. Det som inte syns, det som inte låter sig visas, finner ingen uppmärksamhet. TV-mediet utgör idag en förlängning av det banala vardagslivet – över alla gränser, runt jordklotet, in i de djupaste haven och och ut i de bortersta hörnen av rymden. I sista hand är det resultatet av alla levandes fantasier. Tag vilken som helst detalj på denna jord och multiplicera den med sex miljarder, så får du det ideala – platonska – resultatet av den superrealitet som idag kallas television. Vid sidan om Internet är den människans våldsammaste, mest arbetskrävande bedrift. De som sysslar med dessa medier räknar alltid med största möjliga antalet deltagare. Televisionen slukar hela sektorer av befolkningen och delar upp den i kvoter. Dess samlade utbredning är numera så stor att man borde ta avsked från den nobla föreställningen om information. Det vore bättre att tala om ett sanitärt system, snarlikt kanalisationen, alltså om ombesörjandet av rinnande vatten och undanröjandet av fekalier i hushållen. Åtminstone i västvärlden kunde formeln lyda: medier lika med skit. Runtom jordklotet når oss numera allas avyttringar. Vi lever i den totala infiltrationens tidsålder. Allt det som väller ut över oss ur de fyrtio eller flera kanalerna i vardagsrummet är avfallsprodukter som miljontals kroppar lämnat efter sig under sina resor genom nuet i tid och rum. Till en början handlade det kanske ännu om information, sedan kom propagandan och kanaliserade enskilda dataansamlingar, därefter siktades allt genom underhållningens sil. Idag är det en oavbruten ström av outsägliga exkrementer. Hoppfulla sociologer talar om infotainment, men förmodligen är också det bara en illusion. Problemet är att allt som finns i verkligheten måste förekomma i medierna. I grund och botten är televisionen en sorts det realas allätare, ett världsomspännande kloaksystem. Det är klart att varje subjekt går förlorat däri. Det har för länge sedan löst upp sig eller simmar runt som drivgods i strömmen av medial lort – likt Orfeus lemmar, sönderslitna av de trakiska kvinnorna, kringdrivande på havet. De anställda vid televisionen är alla kanalisationsarbetare. De bästa bekymrar sig om att hygienföreskrifterna följs. De är de nyttiga idioterna som har ansvar för moralen. Resten simmar med strömmen eller spetsar den med ständigt nytt avfall, med all världens skit. Jag tycker att det är på tiden att man slutar att idealisera medieteorier från igår. Deras kategorier fångar den dagliga skitflodens sanna omfång lika illa som gamla nationalekonomier valutaflödet på de internationella aktiebörserna. Om man begränsar sig till en godtycklig storstad ser det ut så här: det finns sophämtning, kommunikationsnät och kanalisering, och det finns medier som fungerar i samma övergripande sammanhang. Dock är det oklart om medierna verkar på energiförsörjningens, telefonnätets och hälsoväsendets sida eller på gaturengöringens och sophämtningens. Man måste äntligen komma bort från innehållen. Mediet är inte på något vis budskapet. Mediet är allas exkrementer i den mån de tränger in i offentligheten.
Stolskrap. Grannarna vid bordet intill mumlar oroat.
Fioretos: Det är sant att televisionen blivit alltmer urskillningslös. Kanske ligger dess fekala karaktär däri? Mediemänniskor tänker i och koncipierar så kallade ”format”. Innehållet spelar mindre roll. Den klassiska berättelsens början, fortsättning och slut har bytts ut mot strukturer som är principiellt ändlösa. Idag är allt fortsättning, allt serialiserat. Det spelar ingen roll när du som tittare slår på apparaten så länge programmen respekterar televisionens järnlag: formens igenkännbarhet. Varför skulle vi annars matas med dessa ständiga psykodramer och familjekonflikter? När nyhetens behag lagt sig och kvoterna sjunkit är det dags att söka nya innehåll. Vad formaten fylls med är i praktiken skit samma. För vad är de annat än toalettstolar? Också de finns att tillgå i olika storlek, material och formgivning. Deras funktion förblir ändå densamma.
Grünbein: Kanske vore blicken ned i en toalettstol den slutgiltiga bilden för det nattliga sändningsuppehållet. Det förryckta är bara att det inte finns några sådana uppehåll längre. För några år sedan kunde man nattetid ännu se ett akvarium eller en oändlig färd med Stadtbahn. Numera har också de avskaffats. Man måste allt själv måla toalettstolen på TV-apparaten. Bildskärmen som en kloak – det vore den perfekta symbolen. Och däröver hänger ett pruttande anus. För övrigt har TV-apparaten för länge sedan vandrat ut ur vardagsrummet, in i badrum och toaletter. Det är dess sanna plats: mellan badkar, toalettstol och bidé. I televisionen spolas världen dagligen ned. Kulturteorin firar att medierna emanciperar oss från vardagen och oss själva. Då alla livets områden blivit föremål för medierna, heter det, når demokratin äntligen sitt mål. I själva verket går alla format under i ett enda allformat. Den suveräne drunknar i bildernas sörja. Brecht sade en gång: ”Teatern teatrar allt”. Precis så är det med televisionen: ”Televisionen televifierar allt”. Ingen kan ta sig ut. Nietzsches bistra ord om att det i denna värld inte kommer an på kärleken till nästan, utan kärleken till den fjärran träffar huvudet på spiken. Televisionen binder dig till det fjärran tills varenda person som står dig nära blivit främmande och du misstror din granne och middag. Vid någon punkt i framtiden kommer den att ha misstänkliggjort varje form av kroppslig närhet. Följderna är förödande. Den enskilde vet helt enkelt alltför mycket om intimitetens faror. Man kan föreställa sig att det en dag inträffar en total översvämning av det reala genom mediala avbilder. Då slår allt om likt ett förgiftat vatten. Vad tror du: vore det inte ett tänkbart scenario?
Grannarna byter bord.
Fioretos: Jag är dålig på apokalypser… Kanske är det oroväckande inte att det reala försvinner, utan att vi inte längre kommer att vara säkra på var det mediala upphör och det reala börjar? Mig irriterar mediernas oerhörda anspråk på min person: förmätet tror de sig kunna ta allt större delar av min föreställningsförmåga som gisslan. De påstår sig vilja avhända mig fantasins slitsamma arbete. Tack, men jag kavlar gärna upp ärmarna. Nöje som förtryck. Omtanke som terror. Vänner berättar att det gått så långt på vissa håll att den som numera presenterar sina stapeldiagram och framtidsprognoser på sladdriga overheadblad kan räkna med största koncentration, medan åhörarna gäspar sig igenom presentationer gjorda med hjälp av de senaste animerade programmen. Det är ett sorgligt betyg åt en kultur då low tech plötsligt får värde som modeyttring.
Grünbein: Jean-Luc Godard menar att den digitala revolutionen är en katastrof. Den berövar oss förmågan att skilja på sant och falskt. Den vänjer oss vid manipulerade bilder och därmed vid den universella lögnens verklighet. Dessutom förstör den sinnet för tiden och dess ordning. Den försätter oss i ett totalt nu som gör oss främmande för historien. Alldeles vid sidan om innebär den också bions slut. Med videobilderna blir den gamla vita duken, Majas distansskapande slöja, en sorts Nessusskjorta som långsamt bränner sig in i huden – om det så bara är på näthinnan. Vad jag ser, det är jag. Men vad är jag egentligen, då allt blivit ofattbart, flyktigt, mångtydigt och overkligt?
Fioretos: I och med digitaliseringen står tiden på spel. Analoga tekniker måste ännu arbeta med realtid. Digitala kan skapa godtyckliga tider. Därmed är de oändligt överlägsna vad gäller exempelvis manipulation. Det förödande är att dessa tekniker blir allt invasivare. Kanske lyckas det digitaliseringen slutligen att ta språnget in i vår hjärna. I så fall kommer bilderna att tränga rakt in i det neuronala nätet, likt signalsubstanser. Som betraktare blir man bildernas fånge. En av de tydligaste varningssignalerna är retningen. Efter några timmar framför bildskärmen känns det som när man stimuleras av ett erotiskt objekt – man eller kvinna – som spelar med ens känslor. Hypofysen sväller upp därför att retningen inte låter sig översättas till reaktion. Resultatet blir en grotesk överstimulering som slår om i irritation och kanske aggressivitet. Då man äntligen stänger av apparaten eller kopplar ned sig från nätet återvänder man till verkligheten – bara för att stöta på lika irriterade människor. Till slut frågar man sig: varför skall jag utsätta mig för detta? Av ren förtvivlan flyr man tillbaka till den mediala tryggheten. Även om den inte infriar sina löften, säger den åtminstone aldrig nej. På så vis laddas mediet upp positivt. Endast patologiskt störda tror förmodligen att det reala verkligen är detsamma som det mediala. Frågan är bara: hur kommer jag tillrätta med min irritation? Medierna framställer sig själva som det minst onda. I bostäderna har TV-apparaten sedan länge organiserat utrymmet för umgänge. Förr var den mittpunkten, placerad i vardagsrummet, idag finner man den överallt. Snart blir det samma sak med datorskärmen. Den kommer att stå på 24 timmar om dygnet, överallt. Varför skall någon stänga av om det finns flat rates?
Grünbein: Då TV-tornet Ostankino brann i Moskva stormade människorna videobutikerna. Efter tre dagars sändningsuppehåll började till och med de mest hårdnackade att läsa igen. På en gång såg den ryska litteraturen ut att ha en framtid. Man berättade historier eller gick till sängs med en roman av Tolstoj eller Grisham. I öst kallades TV-apparaten för ”döda gammelmor” i folkmun. I detta ögonblick hade hon, den gamla berätterskan, återuppstått.
Fioretos: Men hur länge dröjde det innan hon knuffades ned i graven igen? Rörde det sig om mer än ”en tankelängd stillhet medan arkebuseringskommandot laddar om”, som det heter hos Imré Kertész?
Kyparen undrar om allt är som det skall. Bistra nickar.
Grünbein: Bombardemanget satte snart nog igång igen. Televisionen var i grund och botten ett första Internet – det första försöket att förbinda mänskligheten eller världen visuellt, utan att någon kunde ingripa. I internettidsåldern kan praktiskt taget vem som helst skapa sin egen television. Varenda liten livsvärld kan numera fångas och förmedlas i alla väderstreck inte bara med hjälp av diktens ord, utan med bilder.
Fioretos: Televisionen var stormtruppen som förberedde angreppet, tornen budbärare som kunde ses av alla. Nu står den gyllene tidsåldern för porten – nej, portalen. Vi har anlänt till det totala nätets lyckorike. Endast rena vredesutbrott kommer att kunna reva den globala väven och skapa flyktlinjer – men genom att löpa amok når ingen särskilt långt. Enligt Alexander Kluge upplever vi nuets angrepp på den övriga tiden. Målmedvetet stöter det in i framtiden, försåtligt koloniserar det det förflutna. Vid en trösterik självrannsakan kan det kanske ännu bidra med lite upplysningsarbete – det vill säga aktualisera det förflutna på ett sätt som inte bara lär oss något om dess relevans, utan också visar oss på vilket sätt vår tid skiljer sig. Men det är snarare undantaget som bekräftar regeln.
Grünbein: Nyckelordet är ”tidsvittne”. I tysk television förekommer allt fler program med historiskt innehåll. Men avlägger televisionen verkligen vittnesbörd? Jag tror att det sätter sig i det klassiska vittnets ställe. Naturligtvis formateras också det sätt som vittnesbörden avläggs på. Vittnena som varit med live någonstans coachas och uppmuntras att på ett TV-anpassat sätt återge sina minnen. Svindeln ligger just däri: det Proust kallade memoire involontaire ersätts med ett passande ”apropå”. En dag kommer det ha gått så långt att alla har sin egen minnessändning. Då kommer det kollektiva medvetandet att vara helt kanaliserat. Tillgången till medier blir ständigt billigare. Snart kan var och en ansluta sig som han vill och då kommer hjärnorna att pulsera i bildrörens rytm. Alla kommer att vara i sändning, alla flyta på frekvensernas hav. Kanske blir kameran en fast beståndsdel av kroppen. Då kommer ett ord som ”övervakningskamera” slutgiltigt att vara en tautologi.
Fioretos: Numera är kameran med i de flesta sammanhang: då ett barn föds, en sevärdhet besöks, ett rån förövas. Skillnaden mellan händelse och minne krymper. I sig är detta inget ont – så länge man kommer ihåg att ett minne faktiskt är sin egen sorts tilldragelse, inte att förväxla med händelsen det erinrar om. Minnet är ju möjligt att upprepa, alltid med en viss förskjutning, och därför ett sätt att i tiden umgås med den – att forma och låta sig formas av tiden. Däri ligger dess appell till framtiden. Utan minne finns inget behov av förändring. Ett minne blir för övrigt inte mindre sant genom att under årens lopp anta en annan karaktär än den ursprungliga. Vår förmåga att minnas är ingen sökmotor som alltid ger samma antal träffar. Snarare är minnet gruset i maskineriet – de hårda korn av förflutenhet som gör att vi måste hejda oss, irriterade eller bara förvånade, och fundera över om tillvaron kan ordnas på ett annat sätt. Inget är så envist som ett minne man inte kommer tillrätta med. Det är klart att en sådan ihärdighet ofta upplevs som plågsam. Medierna vill hjälpa oss att glömma detta. De är laxativ som underlättar förträngningen. Med deras hjälp tömmer vi oss på onödig börda. Egentligen vill de få oss att skita i tiden. Minnet är nämligen den osmälta delen av vad vi upplevt. Det låter sig inte spolas ned. Kanske kommer det i framtiden att finnas spåkvinnor som läser i den mediala toalettstolen som förr i kristallkulan, i kloakresterna som i kaffesumpen?
Kyparen vill veta om han verkligen inte kan göra något. Notan begärs in.
Grünbein: Ännu finns mängder av obesatta territorier. Det måste så snabbt som möjligt ändras. Alla reträttområden såväl utanför, i världen, som inuti, i psykets landskap, måste erövras. Det gäller att uppteckna ögonblicken av högsta lust och största ensamhet, såväl läroprocesser som orgasmer, resor i alltet och sexualitetens, födelsens och familjelivets alla intimiteter. Varje dag glider en del av denna terra incognita bort. Vad gör det att den därefter blir obrukbar för konstnärlig bearbetning? I televisionens fall handlar det hela tiden om en tid som är ”på”. Konsten däremot strävar med alla skapande medel mot en tid som är ”av” – njutningens och meditiationens tid, men framför allt produktionens. Att skriva har för mig överhuvudtaget bara en betydelse om det erbjuder mig en tid som är ”av”, en icke-kvantifierbar, ekonomiskt värdefri tid. Det är vad det handlar det om, inget annat. Läsaren är hjärtligt inbjuden att göra mig sällskap vid det som då uppstår.
Hissen skakar betänkligt, men till sist når de marken.
Fioretos: Du talar om lustens och rysningens, rusets, ledans och reflektionens tid. Ögonblick då man är halvt synsk, halvt idiot. Om ens anspråk på lycka under denna tid off side låter sig sägas vad Benjamin en gång sade om haschätarens: ”Versailles är på intet sätt för stort och evigheten känns alls inte för lång.” Till dess mirakel hör att den skänker ett nyktert rus. Att bli berusad av klarhet är en sagolik upplevelse. Jag tror att den som varit med om en sådan high snabbt blir beroende. Har den inte att göra med den ursprungligaste impulsen i all produktivitet: viljan att själv få bestämma den första söndagen och skapa sin egen tidräkning? Sådana tillstånd är svåra att avbilda. Därför envisas medierna med att kolportera dessa bohemiska myter om inspiration, stearinljus och annat hokuspokus. Vissa förslagna konstnärer har förstås ändå försökt – inför löpande kamera, som Picasso…
De vänder blicken upp, betraktar den likgiltiga himlen.
Grünbein: Vad skulle han ha gjort av Berlins båda torn, tror du?
Fioretos: Fåglarna vet.

Sommaren 2001.

© Durs Grünbein och Aris Fioretos