Durs Grünbein: Nu har vi alltså, mot all förmodan, hamnat i Las Vegas. Egentligen ville vi utforska öknen, men så överföll oss natten. Till sist lockades vi av det fjärran ljuset, av legenden om spelhålan. Man dras hit som mygg till ljuset. Las Vegas är ett slags elektrifierad öken, en gigantisk scen med strålkastare och högtalaranläggningar, staden som total rockshow. Bäst ser man det här uppifrån, från Stratosphere Tower, ortens högsta byggnad. Det verkar som om en tunn hinna lagts över öknen därnere, en slöja vävd av enbart primära retningar.
Aris Fioretos: Precis som i den naturliga öknen, där endast det oundgängliga återstår, reduceras allt här till minsta gemensamma nämnare: enkla, primära retningar, ren, hård valuta. Det paradoxala är att man tack vare tomheten i den naturliga öknen kan uppleva en mångfald av sinnesförnimmelser. I dess elektrifierade pendang med alla sina skrikande stimuli känner man sig däremot själv snabbt ödelagd. Till och med penningen, som allt rör sig kring i Las Vegas, föröds till slut. Strax efter att vi anlände hit, efter oväntade strapatser, lade jag märke till en souvenirbutik som sålde säckar med strimlade dollarsedlar. Denna geniala, djävulska kapitalism: inte ens makulerade sedlar låter den vara ifred! Till och med pengar blir till en vara här, ett billigt minne av att man gjort av med betydligt mer än man hade råd.
Grünbein: Man kunde lika gärna sälja buteljer med regnvatten i Sahara. Vad som genast faller en i ögonen här uppe är stadens täta raster av punkter. Las Vegas tycks ha utlösts av en horror vacui. Varje ställe skriker efter uppmärksamhet. Ögon och öron sätts under ständigt tryck till dess man slutligen förlorat all rumskänsla. Med andra ord: staden är raka motsatsen till öknen, men dess verkan är i sista hand ändå densamma. På alla håll och kanter flimrar det och söker locka dig: hitåt, hitåt! Allt är grällt, allt går rasande snabbt, allt trubbar av sinnena. Det är en kalejdoskopisk förnöjelsemaskin som smörjs med pengar istället för med olja. På samma sätt som man i andra ökenregioner pumpar upp olja utvinner man här speldollar, och det ur fullkomligt obrukbar mark. Alla dessa spelhallar, kasinon och fantasihotell är bara synonymer för de stora oljebolagens pumptorn. Det är som om man befann sig i en förfalskad, på något vis senkommen och torftig öken. Man får intryck av att den måste imitera bekanta formationer för att kunna tro på sig själv. Eller är det en slump att hotellen liknar pyramiderna i Giza, att arkitekturen i sådan utsträckning härmar viloorterna i Saudiarabien eller Kuwait? Urbilden tycks alltid vara denna fata morgana. Det ser man lättast om man närmar sig med bil. Strax efter gränsen till Nevada sätter det igång. Där står redan de första fantastiska kasinopalatsen, mitt i ingenstans, strålande vida omkring som drömspel ur Tusen och en natt. Kafkas naturteater i Oklahoma (i romanen Amerika) heter i verkligheten Las Vegas. Men vad är egentligen verkligt här? Med billigaste byggmaterial firar stilemblem ur alla slags epoker sin återuppståndelse; en gång i tiden föresvävade de sagor och paradisiska löften. Även i övrigt citerar och anspelar man på de äkta öknarna i världen. Jag har hört att militären på 1800-talet lät importera kameler till Mojaveöknen som transportmedel. Dessvärre tvingades man snart att ge upp projektet, eftersom kamelerna skrämde hästarna och mulorna. Först Hollywood kunde fullända drömmen. Filmindustrin blev den sanna arvtagaren till ökenfantasierna med alla dess studiooaser, sandslott och myten om Lawrence of Arabia.
Fioretos: Vad vore då en oas i Las Vegas? Motellrummet? Biktbåset? Peepshowkabinen? Kanske är staden själv ett gigantiskt försök att anlägga en oas. På sedvanligt sätt har man naturligtvis överdrivit allting. Här klarar man sig inte utan tusentals glödlampor hängande i palmerna. Ingen skulle upptäcka en brinnande buske i denna öken. Alltför lågt wattal! På dessa bländande kasinon består tillvaron av snabba, elektriserande retningar utan rumsligt djup och vertikalitet. Naturen är en bisak, himlen finns inte. Varje försök till transcendens golvas och förflackas. En äkta lounge lizard, ett sant Vegas-proffs slinker hemtamt mellan flimrande hotellobbies, glittrande spegelkabinett och färggranna gravkamrar. Här förvandlas människan till ett horisontalt djur. Men trots de stundom mysiga utrymmena återstår ingen innerlighet. I enlighet med de lagar som gäller för öknar är allt förflackat, hudnära, bestrålat. Tror du att man är på väg att uppfinna en ny normalitet i denna biosfär med dess plastfauna och miljöer säkrade mot såväl det ovan som det under?
Grünbein: Knappast. Med sinnesförnimmelsernas uppdrivande följer alltid avtrubbning. Det är slående hur snabbt man får grepp om hela denna affär. På tio sekunder är allt över, direkt fattar man galoppen: hädanefter fortsätter det på samma sätt, linjärt eller cirkulärt, helt efter besökarens önskemål. Linjaritetsfanatikerna söker stegra det ständigt samma likt en spelare som höjer insatsen. Cirkellöparna börjar hela tiden om från samma utgångspunkt. När man väl en gång rört sig upp och ned längs stadens berömda strip – man måste göra det med bil, inte till fots – förstår man vad det handlar om för ortens investerare. Toulouse-Lautrec skulle möjligt ha glatt sig åt det hela. Som på tidernas största tummelplats, i en sorts megativoli, bygger allt på de grövsta retningar. Ju mera skrikande, ju högljuddare och ljusintensivare, desto bättre. Här härskar upprepningstvång. De subtila skillnaderna är avskaffade, de fem sinnena tagna som gisslan. Den som vill kan skönja en viss minimalism däri – återigen något som på bästa sätt förstår sig med öknen, med dess evigt lika sandformationer och kristalliska monotoni. Människan måste bedövas. Orter som Las Vegas tjänar till att förstöra varje återstod av innerlighet. Här går Nietzsches ominösa utsaga i Zarathustra i uppfyllelse: ”Öknen växer. Ve den som bär öknen inom sig.” På kortaste tid bär var och en som gör uppehåll i Las Vegas öknen inom sig, men inte som en andlig upplevelse, utan som ett sediment som utsläcker all erfarenhet. Förresten handlar det om nämnvärda vinster endast för ett litet fåtal av dem som står och stampar här. Snarast rör det sig om att slå ihjäl tiden. Och däri är öknen naturligtvis världsmästare.
Fioretos: Geografiskt är öknen den plats där förintelsen röner störst framgång. Den utgör så att säga erosionens och nedbrytningens slutprodukt – ju mera sand den rymmer, desto större är dess auktoritet. Öknens tålamod är legendariskt, så fabulöst stort att den utan möda kan vänta ut hela civilisationer. Vad gäller evolutionen får öknen alltid sista ordet. Den söndersmular också de hårdaste föremål och formationer till fin materia som sedan rinner genom sandurets mitt – i riktning mot förlust och försvinnande. I Las Vegas besvärjs samma fåfänglighet i myntens och jetongernas ständiga rasslande genom spelautomaterna. Detta ljud är den konstgjorda öknens eget soundtrack, dess oavbrutna mantra och osvikliga puls. Till Las Vegas kommer man säkert av samma skäl som man beger sig ut i den naturliga öknen: för att glömma.
Grünbein: Det finns påfallande många äldre människor här. För dem är denna väldiga jukebox mitt i öknen den bästa platsen att frigöra sig från det förflutna. Spelautomaternas rassel påminner om skallerormar som ömsar skinn. Först flydde människan från öknen och förvandlade större delar av jorden till ökenliknande områden. Sedan slog det henne att hon måste pröva sin lycka i öknen om hon ville överleva. Ty i och med exploderande befolkningstal hon hade själv blivit alltmera lik ett ökenväsen. Öknen innehåller löftet om bägge delar, såväl rening som flykt undan det grönas terror, bort från vegetationen och den blomstrande ungdomen.
Fioretos: Här räknas förvisso inte längre den gamla europeiska kasinokulturen – Montreux, Lido, Baden-Baden – med dess goda, reglerade borgerliga vanor: först lite tennis och en promenad, sedan middag och flirtande, därefter roulett och en vederkvickande duell. Allt detta var naturligtvis endast möjligt för den som förfogade över den passande garderoben med tillhörande tjänstefolk… I motsats därtill klär man sig i sportoverall i Las Vegas. Helt naturligt. Här spelas nämligen dygnet runt, och att slå ihjäl tiden kan fordra riktigt hårt arbete. Spelautomaterna förekommer sannerligen överallt. Till och med på toaletterna spelas det, som om det där inte fanns något bättre att ta i handen än enarmade banditer. Helt utan repression kan varje besökare få sin high. Det är bara det att denna retning är av en sådan natur att den genast kräver sin egen stegring. Statistiskt sett växer dock förlusten ständigt. Så smulas det dyrbara ögonblicket sönder, reducerat till små insatser och betingade reflexer. Vad som verkligen ödeläggs är epifanin. Den tid då välklädda maffiamedlemmar från Amerikas storstäder kom hit för att omgivna av sköna damer lyssna på den storslagne Sinatra tog slut senast då Siegfried & Roy gjorde intåg. Till upplevelsen av den geografiska öknen hör den sublima upplevelsen av intet. Kalla det en nollerfarenhet. Den består emellertid inte i någon nivellering, utan i en koncentration på fullkomlig tomhet, på jagets själva uttömmande. I Las Vegas förvandlas denna akt till små, upprepbara doser där kicken blir allt svårare att uppnå, allt blekare till sin karaktär, tills man till sist når den enda nolla som verkligen räknas här: det tomma bankkontot. Därefter kan endast en kula i huvudet hjälpa en. Eller en jordbävning.


Episoden människa

Grünbein: Det tycks som om samtliga religioner uppstått i ökenregioner. Varför då inte också denna sista som ärver dem alla – det vill säga pengarnas religion? ”Gud är öknen”, hävdar mäster Eckhart. Vad får det dig att tänka på?
Fioretos: Det är ett vackert, men märkvärdigt påstående. Gud betraktad som öken är nog en sinnebild för jagets möte med sig självt. I öknen kan ingen undgå sig själv. Det finns ingenstans att gömma sig, allra minst för Gud. Samtidigt blir man som individ hela tiden lite mindre av individ här. Man utsätter sig för elementen och blir till sist själv ett element. Kanske menar mäster Eckhart att Gud är människans deficit? I sin försvarsskrift antyder han åtminstone att människan i sig är ”intet”. Det krävs en Annan för att fullborda henne. Öknen subtraherar oss från oss själva, till dess endast ett minustecken återstår. Bara upprättandet av en vertikalaxel kan förvandla tillvaron till ett plus, och således en tillgång, igen. I öknen låter sig Audens beskrivning av mänsklig fåfänglighet – writ on water – ersättas av scripted on sand. Förr eller senare rinner allt en genom fingrarna. Nedmald, söndersmulad mening: vad annat är denna ort språkligt betraktad? De komplikationer som uppstår så fort så kallade negativa teologier begrundar sina egna förutsättningar och uttryckssätt är välbekanta. Gud är inte det här, inte det där, och minst av allt står han att finna i upprepade negationer. Mäster Eckhart tycks ha nått en punkt där han inte kunde komma på ett enda ord mer apropå Gud. Till slut var han språkligt helt ödelagd. Han hade nått Intet. Men nu uppenbarade sig det magiska i denna ”nollning”: det visade sig att Intet utgjorde en rik, praktfull tomhet, ty häri blottade sig den gudomliga makten. Denna generösa intighet kan emellertid endast antydas genom gester och åtbörder. Därför spelar apostrofer och besvärjelser en sådan stor roll i Eckharts predikningar och traktater. Bortom alla semantiska tillskrivningar förutsätter de att det finns någon som förblir möjlig att tilltala.
Grünbein: Kanske fortsätter människan, i sin egenskap av ett väsen som andas, bara vindens flirt med öknen. Til syvende og sidst är öknen ett aioliskt fenomen. Den är vindarnas resultat, en trakt bestående av fina, sammanvirvlade mineraler där vindarna möts och duellerar.
Fioretos: Man måste bege sig ett gott stycke in i öknen och genomströva den utan syfte eller mål innan man upptäcker att den är stadd i ständig rörelse. Till öknen hör en märklig, näranog oavbruten mobilitet. Samtidigt förlorar vandraren snart orienteringen. Öst eller väst, nord eller syd tappar sina betydelser såväl som himmelsriktningar som geopolitiska koordinater. Till sist upphävs också vandringen. Man inser att det inte längre finns någon fortsättning i bemärkelsen ’framgång’ eller ’framsteg’. I öknen finns varken början eller slut. I grund och botten rör man sig hela tiden på samma ställe. Precis som man trampar vatten i oceanen trampar man sand i detta ökenhav. Det irriterar mig att ingenting lagras. Utan vatten visar sig sanden ha ett uruselt minne. Också därför förmår endast nomader uppehålla sig i öknens närhet under några längre tidsperioder. Det nomadiska är en form av mobil belägring, varvid det nog förblir en öppen fråga vem som här belägrar vem – människan öknen eller omvänt. Under dagtid blir sanden glödande varm, om natten kan den kylna till minusgrader. Man kan till och med frysa ihjäl i öknen.
Grünbein: I det avseendet utgör den motsatsen till allt lagrande. Ingen information (utom nollan), inga näringskällor, inget liv. Bara ren, abstrakt jordtid, alla geologiers rekviem. Långsamt förstår jag varur dagens intresse för ökenregionerna stammar, denna ödsliga längtan som så många drivs av. På senare tid har jag fått alltflera vykort på vilka bekanta berättar om sina resor till sanddynorna. Ur Australiens inre, från Sahara eller Death Valley når mig deras bulletiner. Jag undrar när den förste skriver från den mongoliska delen av Gobiöknen. Vad drev oss egentligen hit, till Mojaveöknen?
Fioretos: Öknen är det sätt på vilket glömskan blir konkret. Den ger vandraren ett löfte: hans eller hennes primära affekter kommer att utsläckas. Hit vallfärdar man för att befria sig från sociala retningar och kulturella stimuli, oavsett om det bara är för ett par timmar, några dagar eller hela veckor. Endast ett fåtal står förstås ut så länge. Fyrtio dagar? En evighet! Se på oss: kom vi hit för att upptäcka oss själva, som det så snyggt heter på esoterikerjargong? Knappast. Vad gäller öknen intresserar oss nog snarare det som Henry James en gång sade om döden: den är the great equalizer. Men i motsats till öknen förblir döden abstrakt. Det är omöjligt att uppleva den och därefter ta sig tillbaka i tiden för att berätta om vad man erfarit. Öknen är så att säga en åskådliggjord död som går att beträda, en materiell variant av den dystra, tomma framtiden som med ens breder ut sig i vårt presens. Här förstår man med vilken likgiltighet Chronos måste se på människan. Glöm det efemära! Allt mäts i mineralogisk tid och människan är på sin höjd en darrning på hans ironiska läppar. Hur länge tror du att du skulle stå ut att leva under dessa betingelser?
Grünbein: Svårt att säga. Sedan vi började vår vandring har jag förlorat alla riktmärken. Öknen tycks inte bara vara ett anti-minne, utan också en anti-spegel. Det tar inte lång tid förrän man inte ens kan säga hur man ser ut eller vem man är. Hur skall jag veta vad som är kort- eller långvarigt, när eller fjärran? Ärligt talat inser man plötsligt att tid och rum, som Kant menade utgör grundbetingelserna för vår varseblivning, visar sig obrukbara för att åstadkomma relationer. Än värre: öknen undertrycker också uttrycksförmågan, den språkliga grund på vilken vi vant oss att gå. Den rycker undan mattan och drar dig med sig i en oändlig, metonymiskt flytande rörelse. Här kan allt förvandlas till allt. Ovidius’ metamorfoser är rena realismen i jämförelse därmed. Sand blir till bokstäver, kristalliserad tid, bendamm, antimateria, en evolutionens bottenfällning. Du känner till dessa patetiska formler som, i egenskap av genitivmetaforer, ofrivilligt parodierar sig själva – just här rinner de en i sinnet på nytt: ”Kamelen är öknens skepp” eller ”Människan är jordens salt”. Kanske kommer man att tänka på sjöfart eller avskedstårar, men allt rör sig i en cirkel. Förstår du vad det innebär? Det är öknen likgiltigt om det handlar om ett faktum eller en poetisk bild. Den förvandlar allt till något paradoxalt. Här måste varenda orm bita sig själv i svansen. Öknen är det enda elementet där det går de heliga väl. Den utgör en lekplats för alla de som jagar det numinösa.
Fioretos: Ett Las Vegas för teologer? Eller The Devil’s Playground, som en beryktad del av Death Valley kallas? Öknen är en utsträckt horisont, kanske rentav den tunna hinna som skiljer himmel från helvete. Här rör man sig alltid på osäker mark. Vete katten om det inte vore lättare att gå på vatten…
Grünbein: Man känner verkligen att den befinner sig i rörelse – precis som havet, bara svårare att tukta genom dammar och diken, eftersom den gjort gemensam sak med fastlandet. En öken är en jättelik, strövande landmassa. Alla kartografers mardröm. Ständigt förskjuts dessa sandformationer, än hit, än dit. Därför ser man för det mesta bara spikraka linjer då man studerar de ockrafärgade områdena på en jordglob. Ökenstaternas gränslinjer ser ut som om de dragits med linjal. Man håller sig till längd- och breddgrader, därutöver intet. Det är typiskt att man då man idag färdas genom öknen tar hjälp av satellitnavigering. Satelliten förvandlar varje ort på jorden till en abstrakt punkt. Utifrån världsalltet betraktad framstår jorden ånyo som en terra incognita – precis som den gamla Atlanten, där man istället för öknen tecknade ett lejon, detta savanndjur med sin sandfärgade päls. Om minnet är bundet till orter, som de äldsta mnemoteknikerna lär oss, är signalpositionen via satellit det passande uttrycket för ett minne som gått förlorat i öknen. Det finns bara formationer och geometriska koordinater kvar, inget minneslandskap, ingen karakteristisk skådeplats. I öknen försätts allt i ett tillstånd av svävande: inget här eller där, inget före eller efter.
Fioretos: I så fall vore oasen dess plötsligt uppblommade dåliga samvete.
Grünbein: Förmodligen utgör mänskligheten, ur jordhistoriens perspektiv, själv bara en oas. Även kulturen, konsten och metafysiken: de är oaser i framstegens och historiens moderna öken. Kanske borde man tala om människans sandblivande. Rent numeriskt tilltar åtminstone befolkningen ständigt. Och vad är folkvandringarna annat än de av vinden hit- och ditdrivna härtågen? Genetiker har upptäckt att vi alla ursprungligen stammar från sju familjer som en gång bröt upp ur Afrikas inre. I Gamla testamentet talas senare om sju stammar. Bakom varje Moses, bakom varje Zarathustra står dock samme anförare. Grekerna kallade honom Aiolos, vindarnas demon.
Fioretos: Vars värv var förskingring.
Grünbein: Förskingring eller samlande av avfallsprodukter, alla de rester som smulats sönder och strötts för vinden. Det är svårt att avgöra om öknen, geologiskt betraktad, är ett ursprungligt ellet slutgiltigt stadium. Kanske är den båda delar, ett evigt mellantillstånd. Bakom den ligger bergens hårda stenmassor, framför den haven med deras ökenliknande grund. Och därunder fundamentet, den terrestiska sockel på vilken minnesmärket över jordens tidsålder låter sig uppföras.
Fioretos: Dynorna som vi sedan ett par timmar rör oss över var en gång en flodbädd. Den är allt som blev kvar då det vatten som målade denna trakt i gröna färger torkade ut. Aiolos har drivit bädden än hit, än dit, och långsamt förvandlat de få återstående stenarna till sand som sedan – långsamt, över årtusenden – hopat sig kring denna bergsformation. Ur ett mytologiskt perspektiv tjänar stenarna till att lära människan tala väl. De är oralitetens förutsättning. Tänk på Demosthenes. Han tränade på den egiska stranden och lärde sig att tala väl tack vare kiselstenarna. Med sand skulle något sådant aldrig gå. Den torkar ut gommen, blockerar tungan. Dess sanna tillstånd är tystnad. Stoppar man munnen full med sand förstummas man. Man kan betrakta detta som ett tillstånd av ro eller som det värsta öde i världen, i sista hand innebär öknen ändå alltid slutet på all mobilitet, vare sig den är språklig eller kroppslig.
Grünbein: En dag blir man säkert galen här. I likhet med ökenmusen skiter man till sist i sitt hål – i frånvaro av spegelbild, själv och en punkt till vilken ögon och tunga kan hålla sig. I de heligas hjärnor trollar öknen fram exstaser och visioner, hos hippisarna kanske alfavågor. Några blir dårar såvida de inte törstar hjäl, fångade i en psykos. Denna fata morgana, denna hallucination är det säkraste tecknet på en svår kris för förnuftet. Först tappar varseblivningen greppet och sedan är det förnuftets tur. För övrigt är det ibland svårt att skilja dåren och den helige åt. Folkmunnen känner en mängd vitsar som utspelar sig i öknen. För det mesta handlar det om kastrerade kameler, telefonhytter i vilka man söker skydd undan lejonen, personer som sitter i sanden och metar eller ror. Och så dessa talande namn – bara här i den kaliforniska öknen finns en dödens dal, en djävulens lekplats, askberg och en utsiktspunkt som anspelar på Den gudomliga komedin: Dante’s View. Var annars finner man så många hänvisningar till vansinne, inre förödelse, död och fördärv? Öknen verkar på människan som en drog. Berg av vitskimrande kokain, gigantiska dynor av heroin, ändlösa opiumdalar. Kanske är det därför som öknen är längtans traditionella hemort, naturen i skenbart vapenstillestånd? Men ve den som med sin arma hjärna förlorar sig i denna ändlösa likformighet. Den riktigt stora striden, titanernas elementära kamp, står mellan oceanerna och öknarna. Däremellan ligger den lilla episod vi kallar evolution.


Denna sällsamma längtan efter Intet

Fioretos: I öknen finns knappt några gemensamma platser. Tvärtom förvandlar den allt till en enda gemen plats. Den hägrande oasen är något helt annat. Karavanerna rör sig på möjligast sparsamma sätt under färden från A till B eller X till Y. Det gäller att minimera energiförlusterna och inte utsätta sig för elementen mer än absolut nödvändigt. När man ankommer till den efterlängtade oasen erhåller man först och främst sitt namn åter. Däremellan, under själva resan, förhåller man sig nog bäst som Ingen. Det gäller att anpassa sig till detta kyklopiska landsstreck. Nomadernas ansikte är till största delen täckt av tyger, synen har reducerats till en smal springa som endast släpper igenom själva horisonten. Över sanden står så detta enda, sömnlösa öga: solen. Anpassning betyder i detta sammanhang att man ger upp sin identitet så långt det går, utsläcker sitt inre och låter förödelsen breda ut sig. Där det förr fanns mening finns nu bara sand. Ty skall man klara sig till oasen gäller det att ransonera med sina krafter och sociala attribut utgör förstås bara en belastning. Endast den som snålar med sin existens skall finna vila från öknens outhärdliga kontinuitet. Oasen markerar ett kort uppehåll, en tillfällig benådan. Som alltid tjänar avbrottet till vederkvickelse.
(Länge hör man bara knarrande fotsteg på bandet. Det låter som malande skalbaggar; ett kristalliskt knastrande.)
Grünbein: Öknen gör en fatalistisk. Dess sällsamma patos ligger i nedbrytandet av viljan. Och det viktigaste: den vet lika lite om oss som vi om dess förborgade avsikter. Man skulle kunna skrika och ränna runt som den värsta vilde, utan att det tjänade någonting till. Vi befinner oss mitt i förskingringen. Jag såg en gång en dokumentärfilm om Sahara och de transportrutter som anlagts av nomaderna som upprätthåller handeln i området. Det viktigaste var tidsplaneringen, den noggranna fördelningen av pauser och uppehåll. Man slår läger före mörkrets inbrott och ger sig åter av då gryningen nalkas. På detta sätt fortgår det, dag ut och dag in, under flera veckor. Avbrotten för näringsintag, sömn, kroppsvård och vatten åt djuren är minutiöst reglerade. Endast så klarar man sig. Varenda försening, vartenda förhastande är förbundet med livsfara. Endast en person i gruppen känner till själva rytmen. Det är ledaren, en urgammal, erfaren tuareg som man rättar sig efter. Alla följer hans inre klocka som klarar sig utan såväl ringningssignal som satellit. På sjuttonde dagen gällde det till exempel att nå ett bestämt vattenhål som bara han kände till, annars var man förlorad. Naturligtvis kunde den gamle inte bry sig om filmteamets behov. För övrigt sade han inte ett enda ord inför kameran under hela resan.
(Långsamt blir pauserna allt längre.)
Fioretos: Det för mig till den kanske avgörande aspekten av denna skenbart koordinatlösa omgivning. Som sista hjälp kan man alltid ta stjärnorna, dessa trogna eller möjligen bara ointresserade interplanetariska fixpunkter. Vem säger att man som proffs måste irra runt i öknen? Stjärnkonstellationerna är inget annat än astrala hjälporganisationer. I denna vertikalitet återfinner man den nära förbindelsen inte bara till den helige, utan också till de förvirrade, till idioterna och dårarna, dessa lunatics. Deras överstepräst är månen. Åt vi oss förresten inte mätta sista gången på en servering i Barstow som hette The Mad Greek? Jag slår vad om att han är en misslyckad ökenfilosof som nu tjänar som varnande exempel och portvakt till ödelandet.
Grünbein: Öknen öppnar omedelbart den interplanetariska dialogen. Sedan det finns foton på jordgloben tränger sig jämförelsen med andra planeter på, med Jupiter eller Mars, denna röda öken som astronomerna är så hänförda av. Är det inte otroligt att det sedan lång tid tillbaka faktiskt finns äkta ökenkännare bland oss, folkslag som Australiens aborigines eller tuaregerna i Mauretanien, samt en stor mängd enstöringar och religionsstiftare, till och med ett par litterater? Också den moderna, kristna själens upptäckare, Augustinus, får man anta var väl förtrogen med öknen. Han var romare från en numidisk bosättning. Augustinus’ Confessiones är en redogörelse för ett oändligt närmande till Gud, med öknen i ryggen. Till en början var han mankeist (också det en dualism som bäst trivs i ökenregioner, vilket man kan notera i exempelvis Persien), sedan blev han skeptiker, för att till sist finna Gud efter att ha gått igenom samtliga av sin tids filosofiska skolor. Hur kommer det sig att han efterhand förnekar allt som hör kroppen till och förvandlas till en asket som söker frigöra sig från det sinnliga? Augustinus tar sig igenom samtliga skrifter genom att klargöra att själen så att säga är byggd på sand. Ingen hade före honom så noggrant betänkt tidens väsen. Människans sunda förnuft var hans enda kompass därvidlag. Som ökenkännare var han van vid att orientera sig med hjälp av de minsta skillnader. Öknen gjorde honom till ett analytiskt geni.
Fioretos: Steget från öknen till det vita arket eller pergamentrullen är sällan särskilt långt. Men till skillnad från det tomma bladet, denna terra immaculata, är öknen snarast resultatet av ett utsläckande. Den innehåller åskådliggjord död eller förverkad historia – en terra maculata. Kanske är det därför som öknen injagar sådan skräck i författare och bokstavstrogna, men ibland också skänker dem denna förvirrande glädje? Vem har i sina mörkaste stunder inte någon gång drömt om det slutgiltiga, allt förödande ordet?
Grünbein: På tryckarnas och sättarnas fackspråk kallar man tidningssidor som inte innehåller annat än text för Bleiwüsten, ”blyöknar”. Det är skälet till att man alltid strör in pressfoton och karikatyrer och upprättar bildoaser. ”Blyöknen” är varje redaktörs stora skräck.
(Det har blivit mörkt. Vi har förlorat orienteringen. På väg tillbaka till bilen kommer de första tvivlen. Sedan följer den oundvikliga satsen:)
Fioretos: Herregud, döden är verkligen allstädes närvarande i öknen…
Grünbein: Ja, men den har inget annat ansikte än just detta. Öknen är universums stora memento mori, den ort eller icke-ort på vilken tiden säger: ”Se här vad som sker”. Däri består dess omisskännliga budskap. I så mån är den ingalunda språklös. I själva verket talar öknen i versaler och imperativ. Det är fullkomligt logiskt att budorden kommer härifrån. Och naturligtvis uppifrån bergen. Öknens dödliga passivitet låter sig endast tolkas såsom stränghet, som en faderns befallning. Den högsta auktoriteten måste uppvisa öknens ansiktslösa, ospeglade och alltså ignoranta ytkaraktär. Även om det förmodligen finns flera religionstyper – akvatiska, montana, kanske rentav glaciala – är de mest framgångsrika alltid de som stammar ur öknens inre. Jahves monoteism kommer sig av detta besök i – eller, om man så vill, denna bannlysning till – vår jords förskräckligaste öknar. Det är sannerligen en ökengud som sedan årtusenden tillbaka fördelar sina befäl på denna ort, så ledsamt det än kan te sig för oss. Ty en gång fanns det gudar som var både vänligare och mera fruktbara, om så bara för att de sprang ur källorna och floderna. Men till slut vann denne gud loppet. Han var uthålligast, hans energi, hans fanatism stammade ur öknen. Medan de andra ständigt blev flera och till sist förtärde varandra förblev han ståndaktig – Den ende, Den oanfäktade, Den för alla tider obekante med sitt ansikte av förvildad sand. Polyteismen kräver rik vegetation. Dess hemort är de gröna havskusterna, de djupa dalarna och de tropiska öarna. Den vore otänkbar utan plantornas och djurens mångfald och djungelns alla gömställen. Först i och med skogarnas kalhyggen och förödelsen av landsbygderna bereddes vägen för en gud. Hans garanti är den människa som förtränger flora och fauna och i grund och botten vill förbli sig evigt lik. Hur skall man annars förklara att människan än idag tillber samme Gud – åtminstone där det finns öknar eller civilisationer som grundar sig på nollor? Jag medger att jag hyser misstro mot ökenreligioner. Sannolikt beror det på min inre distans till dess senaste, sekulariserade form i vilken vi numera lever. Ett samhälle som helt bygger på vinstökning kommer alltid att ha monopolitiska rötter, alltså inte bygga på just det slags rhizôme som den store Deleuze drömde om för framtidens räkning. Åtminstone kan jag ingenstans skönja ett sådant. Den grund på vilken allt uppförs kommer alltid att vara öknen. Den materia ur vilken allting formas kommer alltid att vara penningen i dess osynliga, rörligaste form, som kapital. Det finns knappast någonting som är så ödeläggande, så hämndgirigt mot andra alternativ. Och naturligtvis i sista hand lika oskyldigt som denna sand. Kanske sörjer öknen att den under tidens lopp utsläckt arternas mångfald och istället för de biologiska och artistiska enskildheterna inte sätter något annat än denna enda gemensamma nämnare – i sanning en nämnare som slukar samtliga namn.
(Oron växer. För första gången går vi vägen tillbaka, en sandpist full av hjulspår. Hur igenkänner man de egna spåren…)
Fioretos: Öknen är nog en neutral kategori – inte bara fientlig gentemot namn, utan i sista hand också resistent mot avbildning. Tänk på John Blund. Vad gör han? Han strör sand i barnens ögon, så att de äntligen kan sova. En dödens kärleksfulla lillebror som redan tidigt träder in i de ungas liv. Egentligen borde han utsläcka också medvetandet, men det låter han vara. Han inskränker sig hellre till en suggestiv handling som vi kallar dröm. På samma sätt som det kusliga hör till den tyska sagoskogen hör dödslusten till öknen. Freud skulle säkert ha skrivit spännande saker om öknen om han fått tillbringa sin ålderdom på den västliga kulturens rand, i Malibu eller Venice. Men precis som man som människa ibland sällsamt nog kan gripas av dödslängtan måste man med Woody Allen tillstå: ”Nej, jag vill inte leva i evighet. Men jag vill heller inte vara evigt död.” Än är Gud oss skyldig en människa som kan blidka evigheten. Så sett ställer jag mig skeptisk till mitt eget intresse för öknen. Det stammar så att säga ur en dyster bakgrund. Vem vet vad som beblandat sig med all den sand som herr Blund kastat i ens ögon under årens lopp? Öknen är en enda anhopning av nollor. Och vad som sker med dem vet vi tack vare inte bara matematiken, utan också historien, finansvärlden och den grymma statistiken…
Grünbein: En dag ställer sig en lumpen etta framför dem alla och visar vad som gäller.
(Utdragen tystnad. Stillastående och eftertanke. Därefter åter samma väg, fast i motsatt riktning. Oidipalt obehag.)
Fioretos: Det får mig att tänka på en historia ur min familjebiografi. Då min far kom till Sverige i början av 1950-talet träffade han under en sanatoriumvistelse flera författare. De måste ha underblåst hans intresse för poesi. I en liten tidskrift publicerade han i alla fall en tid senare en euforisk aforism på det nya, nyss lärda svenska språket: ”Jag sätter mig själv som Ett framför världens alla nollor”. Tjugo år senare, då jag som tonåring försökte ta itu med – eller snarare ta mig ifrån – det förflutna stötte jag på denna välmenande, men möjligen något ambitiösa sats. Plötsligt upplevde jag en sällsam lust att skriva om den. Men hur? Till sist kom jag endast på följande motord: ”Jag sätter mig själv som noll framför världens alla ettor”. I det ögonblicket erfor jag för första gången denna längtan efter intet. Förmodligen var det det enda sättet att fly från familjens territorium som jag kunde komma på.
Grünbein: Den moderna lusten att nå nollpunkten hänger säkert samman med att det finns alltför många ettor, primater och gemensamma nämnare. Vi lever i ett samhälle av individer. Var och en är en gud, och står först och främst sig själv närmast. Om det finns alltför många nämnare, meningsinnehavare och ståndpunktshållare blir denna längtan efter nollan till sist övermäktig. Med ens får öknen något lockande över sig.
Fioretos: Att anullera är ju inte detsamma som att förgöra. Det skandalösa med nollan är att den kan smyga sig framför alla dessa ettor utan att själv framställa sig såsom någonting. Den relativiserar samtliga erigerade enskildheter, utan att för den skull förinta dem. Precis lika ambivalent är öknen. Å ena sidan tjänar den till ett möte med det egna jaget, en sorts skapande orienteringslöshet, å andra sidan reducerar den allt till något som endast är ett snäpp – en decimal – mer än intet. I nollan ryms på en gång fullkomlig öppenhet och absolut koncentration. Av och till tjänar den säkert också som gloria över ökenprofeternas solbrända hjässor. Öknen kan bli platsen för ett möte, men ger också förödelsen utrymme att verka. I grund och botten bagatelliserar den all mänsklig strävan. Wüste heter det på tyska. För dina öron borde ordet klinga som en vetandets konjunktivform: Wüßte… Kanske innebär vårt försök att närma oss öknen redan ett första steg mot desertering.
(Efter åtskilligt irrande finner vi till sist bilen. Pinsam tystnad under snabb avfärd i riktning mot Las Vegas. Bakom oss, synlig i backspegeln, tornar en mäktig dammvirvel upp. Vad skulle ha hänt om… Skulle vi verkligen ha funnit vila i den kalla sanden?)
(Bandbyte. Sedan en röst, stadgad:)
Grünbein: Nu har vi alltså, mot all förmodan, hamnat i Las Vegas…

Vintern 1997.

© Durs Grünbein och Aris Fioretos