Aris Fioretos

Min underjordiska åska

Essä
Göteborgs-Posten, 17 april 2001.

En vårvecka mot slutet av 70-talet besökte jag Berlin för första gången. Tak över huvudet fann jag hos en avlägsen bekant, en grekisk student som bodde inackorderad i Halensee. Rummet jag disponerade innehöll förutom soffan jag sov på endast en vacker gammal chiffonnier. Min bekant bad mig att vara försiktig med möbeln: hans värdinna hade meddelat att den var ”dyrbar och rysk”. Visserligen tvivlade jag på härkomsten, men det var inte svårt att se att pjäsen var värdefull. Dyrbarast, tänkte jag, måste ändå de många historier vara som den borde innehålla efter ett sekel i staden.
      Det mesta hade hunnit förändra sig sedan chiffonniern var ung. Då hade telefonnumren innehållit hälften så många siffror och man behövt en resväska med pengar för att köpa en limpa bröd. Borta var också hästdroskorna och ljusreklampelarna, knickerbockerbyxorna och de bobbade frisyrerna. Visserligen gick det fortfarande att höra ryska på Kurfürstendamm. Men flanörerna läste knappast Rul’ och förberedde sig inte heller på att återvända hem. Bara den mjölkfärgade morgonhimlen, flertalet byggnader förstås och trottoarerna, breda som landsvägar, var desamma nu som då. Samt det avlägsna ljudet från S-bahntågen, rasslande likt radband i händerna på stadens blonda beskydderska, Hertha.
      Under de första nätterna höll dessa tåg mig sällskap. Deras fjärran muller lät som underjordisk åska, de skavande skenorna slog sin sorts blixtar. I Preussen, insåg jag, hade skuggriket stigit i graderna. Här hängde det några meter ovan mark, i ögonhöjd med grundartidens belle etage. Om varje storstad hade sitt eget soundtrack var detta Berlins. Efter att under dagarna ha irrat runt i vad som alltmera kom att likna en labyrint fann jag ljudet rogivande. Det vittnade om hänsyn mot en förvirrad främling: lika punktligt som förbindligt vaggade de slamrande tågen mig till sömns. Med händerna knäppta under nacken kunde jag ligga på soffan, spekulera över chiffonnierns innehåll och anpassa hjärtats slag till tågens tabellenliga muller. Då jag somnade anade jag dunkelt att jag funnit stadens hemliga puls.
      Det tog mig dock många år att bli säker på saken. Vid det laget befann jag mig på andra sidan jordklotet, i Los Angeles, en stad där ingen skulle komma på tanken att sakna buller. I ett antikvariat hade jag hittat en engelsk utgåva av Masjenka, Vladimir Nabokovs debutroman. Skriven 1925, strax efter att författaren gift sig med Vera Slonim, skildrar boken det ryska emigrantlivet i Berlin. Bara några sidor in i texten fann jag en scen som väckte minnen till liv. Eftersom fönstret i huvudpersonens sjabbiga pensionatsrum ”vette mot järnvägsspåren, upphörde han aldrig att lockas av möjligheten att ge sig av. Var femte minut började ett dovt muller att röra sig genom huset, åtföljt av ett väldigt moln av rök som vällde upp utanför fönstret och utsläckte Berlins vita dagsljus. Så skingrades det åter och man kunde se en fjäder av järnvägsspår smalna av i fjärran, mellan de svarta, uppdelade baksidorna av husen – allt under en himmel blek som mandelmjölk.”
      I Kalifornien for ett S-bahntåg från anno dazumal rakt in i mitt hjärta. Jag började längta till Berlin, såväl 20-talets nervösa metropol som samtidens oroliga byggplats. Under några år än fick jag nöja mig med Nabokovs böcker, men häromåret kunde jag flytta hit. Kanske var det inte så underligt att jag kom att tänka på den ryska chiffonniern då jag började skriva på en roman med en berlinsk hjältinna. Kapitlen skulle bli mina lådor, handlingen förhoppningsvis lika intrikat som ett intarsiamönster. Lusten att bygga in ett lönnfack var förstås omöjlig att motstå. Inte för att det skulle bidra med någon djupare förståelse av texten. Men det var viktigt att gömma en hälsning. När min huvudperson, Vera Grund, bryter upp från sin hemstad en decemberdag 1925 springer hon därför på två bekanta personer på perrongen i Halensee:

på väg mot den sista vagnen av tåget som just ankommit på närmaste Stadtbahnstation kolliderade hon med en kvinna i hennes egen ålder och när någon inifrån den gröna vagnen ropade ”Vera!” vände sig de båda kvinnorna samtidigt om mot rösten som hade rullat ut det fylliga r:et, följt av ett kort, andfått a. Den visade sig tillhöra en elegant ung man, också han i ungefär samma ålder, iförd mörkgrå överrock med vad som liknade en engelsk sporttröja därunder och blodröd sidenskarf, men utan hatt. Det ljusa ansiktet (tunt, bakåtstruket hår, på en gång stolt och spefull mun, barnsligt tumavtryck i hakan) såg först leende på den andra kvinnan, sedan förbryllat på Vera, så med en blandning av otålighet och förundran tillbaka på kvinnan igen, som nu banade sig förbi ett par obeslutsamma passagerare och förde in handen under hans arm. En stöt for genom vagnen, och tåget satte sig i rörelse.

Mitt lönnfack kom aldrig att innehålla någon komprometterande korrespondens, inga bleknade fotografier eller torkade blommor. Bara en hälsning till en omtyckt föregångare och guide till ett gemensamt Berlin. Samt det underjordiska mullret från ett tåg på väg från en bok till en annan.