”Att kalla Aris Fioretos översättning av Nabokovs roman Lolita för årets viktigaste bok vore en skamlös underdrift: det här har varit en dröm åtminstone sedan denna det svenska språkets störste stilist för sju år sedan översatte Pnin, en översättning som har följts av Masjenka och Sebastian Knights verkliga liv. Och så nu denna 1900-talets mest förhäxat förtjusande roman, på riktig svenska exakt sextio år efter att den börjar utspela sig, och då kan vi glömma de bedrövliga försök som tidigare har gjorts att fånga något av essensen i Nabokovs fantastiskt fantasirika språk, i denna hans mest monomana mästerverk, eller mästerliga monoverk.” – bernur.blogg.se

”Vladimir Nabokovs Lolita, den har väl kommit på svenska för länge sen. Trodde du, ja! Men saker och ting är lite mer komplicerade. Romanen, som var den första Nabokov skrev på engelska – och som förutom att infoga det nybildade begreppet Lolita i perversionernas oändligt förfinade encyklopedi, just är en passionerad kärlekshistoria med det engelska språket – utkom 1956 på beryktade Olympia Press i Paris, och tog sig därifrån ut på bokmarknaden i USA och England och vidare ut i världen. Och visst publicerades en svensk version så snart som 1957. Men ryktet om den undermåliga svenska bearbetningen av boken nådde Nabokovs öron via svenska väninnan Filippa Rolf, och 1959 såg man till att upplagan drogs tillbaka och brändes. Sedan dess har ytterligare ett antal versioner förekommit på svenska, men glöm dom. Det räcker nämligen med att läsa de inledande raderna av Humbert Humberts berömda bekännelser (’En vit änklings memoarer’) i Aris Fioretos översättning, för att inse att det är först nu som Nabokovs förföriska ordmusik har funnit sin svenska motsvarighet. Redan i denna eleganta, eldiga, erotiska och fonetiska lilla utsvävning uppstår helt enkelt ljuv musik mellan författare och översättare: ’Lolita. Ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.’ Från och med denna hypnotiska nedräkning har författaren också mig, den kollriga läsaren, som i en liten ask. Lolita är alltså inte bara en dåres försvarstal, i form av den belevade medelålders herren Humbert Humberts berättelse om sin obotliga kärlek för ’nymfetter’ – flickor mellan nio och fjorton med en alldeles särskild touch. Den är heller inte bara en bok om förförelse. Den ÄR förförelsen själv.” – Jenny Högström, Helsingborgs Dagblad

”Få författare har som Nabokov vinnlagt sig om stilen, om språkets rytm och ordens valörer. Och få författare har som Nabokov haft sådan otur med sina svenska översättare. De två första utgåvorna av Lolita var så usla att Nabokov anlitade advokat för att få dem tillbakadragna. 1959 eldades de upp på Lövsta soptipp tillsammans med den rent oläsliga tolkningen av Pnin. Året därpå översattes Lolita igen. Nils Holmbergs översättning har sedan legat till grund för alla senare utgåvor. Tyvärr innehåller också den en lång rad luckor och översättningsmissar. När Bonniers nu inleder sin ambitiösa klassikerutgivning i pocket (tolv titlar bara denna vår!) med just Lolita är det därför glädjande att konstatera att den truliga gottegrisen fått en total make-over. Aris Fioretos nyöversättning är både utmärkt och komplett. Här schabblas ingenting bort, inte en anspelning, inte en alliteration.” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning

”Humbert Humberts missriktade åtrå pågår i vårt samhälle, är en del av vårt samhälle och av oss. Vi är en del av Humbert Humbert och av alla pedofiler och alla andra så kallade perversa. Aldrig någonsin har stigmatiseringen av begär till barn varit så stark som de senaste decennierna. Aldrig någonsin har det offentliga kvinnoidealet varit så prepubertalt som nu. Finns där ett samband? I verk efter verk undersökte Vladimir Nabokov detta samband. Vad är det vi försöker g(l)ömma genom detta vårt begär till den prepubertala kroppen? Inte handlar det väl bara om sex? I Aris Fioretos efterord får vi ingen hjälp att komma förbi tolkningen av Humbert Humbert som en perverterad galning. Men med hans översättning blir det möjligt att läsa Lolita 2007 som en högst aktuell roman. Översättningen bidrar till möjligheten att se att stigmatiserandet av pedofilin inte är hela innehållet i Nabokovs bok, och den bereder oss mycket njutning under vägen. Något mycket oroande kvarstår – något mer än vetskapen att det finns mycket perversa människor.” – Mikela Lundahl, Dagens Nyheter

”Aris Fioretos återger i sin nyöversättning ordvitsarnas gymnastiska övningar utan att texten snubblar. Att romanen stundtals ändå får något studentikost över sig är inte heller hans fel, eftersom Humbert Humberts överhettade språkmani alldeles uppenbart är en del av romanens tematik. Men så är detta också en roman som handlar om en människa som korrumperats av sitt språk och korrumperar det, om ett verbalt monster som genom den ena ekvilibristiskt försåtliga omskrivningen efter den andra – som att kalla en tolvåring för ’nymfett’ i stället för barn, som att skapa en Lolita av en vanlig Dolores – gör sitt fruktansvärda agerande mer legitimt och poetiskt. Det egentliga temat i Lolita är grymheten och det språk som sanktionerar förgripelserna.” – Daniel Sandström, Sydsvenska Dagbladet

”en pågående mardröm och en motorväg av motellnätter och våldtäkter och så DU, LÄSAREN, den lättledda dåraktiga läsaren som, när du kommer till slutet av boken, upptäcker att du har följt honom blint, en främmande dåre genom nattens skogar och glassbarer, mörka biografer, skridskobanor, och du har gjort det villigt och andlöst och genom det mjuka ankdunet på småflickors överarmar, ett barns överarmar VI HADE VARIT ÖVERALLT OCH VI HADE INTE SETT NÅGONTING och du förstår (för sent som det alltid är när vi förstår saker) att du antagligen skulle ha följt honom överallt i världen, vart som helst, till priset av vad som helst och vem som helst, till exempel dig själv, till exempel Dolores Haze och till exempel allt det du trodde att du visste om främlingar motorvägar barn våldtäkter poesi” – Sara Stridsberg, Aftonbladet