Om man skulle be ett antal slumpmässigt utvalda personer att nämna en oanständig bok är chansen stor att de flesta skulle säga Lolita. Det har skrivits mycket och sagts ännu mer om Vladimir Nabokovs roman sedan den utkom på Olympia Press i två ärggröna band tryckta på dåligt papper och förvanskade av tryckfel i september 1955. Till en början köptes de av semestrande utlänningar, de flesta från andra sidan kanalen, som visste var på kajerna vid Seine man hittade förlagets volymer. De famösa böckerna, som skulle skänka ensamma resenärer lite sällskap på färden, hade vanligen titlar som White Thighs eller Tender Was My Flesh. Men även renommerad erotica förekom, som exempelvis Henry Millers Sexus och engelska översättningar av de flesta av markis de Sades skrifter. Därtill utgav enmansförlaget på rue de Nesle modernistiska klenoder av namn som Bataille, Beckett och Burroughs, Apollinaire, Genet och Queneau, vilket lär ha varit en bidragande orsak till att Nabokov gick med på att sälja rättigheterna.
      ”Jag upplevde det som min uppenbara och omedelbara plikt att publicera boken”, framhöll förläggaren Maurice Girodias senare. Försäljningsframgångarna var dock beskedliga och uppmärksamheten i pressen obefintlig. Sannolikt skulle romanen ha förblivit en sak för ”kännare” med fuktiga handflator och ostadig blick. Girodias tycks åtminstone ha ställt in sig på att förlora pengar, övertygad om att romanen var alltför elegant och indirekt för att tilltala läsare ute efter mera mekanisk hänförelse. Om det inte vore för Graham Greene, vill säga. När tidningarna tryckte sina julklappstips samma år rekommenderade han boken som en av 1955 års tre bästa i Sunday Times. (De båda övriga var av annan kaliber – närmare bestämt en parabellum och ett muskedunder: den ena boken handlade om James Boswell, den andra om Frankrike.) Tipset fick den konservative chefredaktören på en konkurrerande tidning att se rött. Romanen var ”ren ohämmad pornografi” och ”förmodligen den snuskigaste bok” han ”någonsin läst”. Bekymrad skrev Nabokov till Greene: ”Det sorgliga är att om jag gjort Lolita till pojke, ko eller cykel, skulle filistéerna aldrig ha reagerat. Å andra sidan meddelar Olympia Press att amatörer (amatörer!) är besvikna över vilken tam vändning berättelsen tar i andra delen och inte köper den.” (Filistéer var enligt Nabokovs sätt att se det ”fabrikstillverkade själar i plastpåsar”.) För sedlighetsivrare som John Gordon på Sunday Express var Lolita rena snusket, för köparna av Girodias volymer inte snuskig nog. Något, kunde man mena, måste författaren ha gjort rätt.
      Snart skulle det visa sig vad. Även om Nabokov oroade sig över att förvaltningen på det universitet där han arbetade skulle vidta åtgärder mot en professor som visserligen var populär bland studenterna, men som faktiskt inte hade någon högre akademisk examen och nu anklagades för ett ohälsosamt intresse för unga flickor, kunde inget bättre hända hans roman. Greene gick i clinch med Gordon, New York Times Book Review skrev om den senaste litterära fejden och efter några veckor stod det klart: Lolita var en cause celèbre. Girodias fick tillfälle att trycka en rad nya upplagor – exakt hur många har aldrig fastställts, men åtminstone tre olika utgåvor förekom – och kunde senare i livet bekänna: ”Lolita gjorde mig plötsligt rik.” Pengarna investerades i en teater och en restaurang, två nattklubbar och tre barer – varav en kallades Chez Vodka. Fem år senare var han bankrutt.
      Snart hörde utländska förlag av sig och trots censuren som rådde på många håll såldes boken till flera länder, däribland Sverige. Efter en uppslitande korrespondens lyckades Nabokov få tillbaka de engelskspråkiga rättigheterna och i augusti 1958 kunde Putnam ge ut boken i USA. Succén var omedelbar. Boken blev snabbt etta på bästsäljarlistan och förlorade tätplatsen först efter ett halvår till Doktor Zjivago, en sovjetisk skrift som upphovsmannen till Lolita avfärdade som en ”ledsam sak, klumpig och melodramatisk”. I vissa emigrantkretsar kallades de båda ryssarna för ”helgonet” respektive ”pornografen”, och det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hemma hos den senare, när en viss akademi tillkännagav att världens mest kända litteraturpris 1958 skulle gå till den förre. Några månader senare tog Nabokov först tjänstledigt och därefter avsked från Cornell University. Romanens framgångar hade gjort det möjligt för honom att lämna läraryrket och flytta tillbaka till Europa. Hans lakoniska kommentar till succén: ”Det borde ha skett för trettio år sedan.” Våren 1959 packade familjen väskorna i Ithaca, New York. I september samma år seglade man över Atlanten och från hösten 1961 och framåt tillbringade paret Nabokov sina dagar på ett bedagat lyxhotell vid vattnet i Montreux – bland mycket annat med att glädja sig åt den turbulens som ”orkanen Lolita” förorsakade i den litterära världen.
      Boris Pasternaks själfulle läkare må ha rört mångas hjärtan, men det blev Lolita som höjde läsarnas puls och skrev historia. Även om böcker som Madame Bovary, Lady Chatterleys älskare eller Odysseus råkade i klammeri med rättvisan på grund av alltför stor frispråkighet i frågor rörande kärlekens och körtlarnas samröre, lär Nabokovs roman vara den enda i litteraturens historia vars titel intakt tagit steget från namn till begrepp. (Sofokles dramer om Oidipus och Elektra lyckades visserligen med konststycket att bli begrepp. Men det skedde med en försening på ett par tusen år och assistans av vad Nabokov brukade avspisa som ”delegationen från Wien”.) Sedan ”Lolita” blev beteckningen på en flicka i tidiga puberteten har termen använts för det mesta från peruanska fjärilar till japanska subkulturer. Vanligen används ordet dock i samband med en viss beklämmande sexuell orientering. ”Lolita” är lika med den fatala lockelse som utövas av försigkomna flickor med tandställning och vita sockor. ”Lolita” är lika med medelålders män med tärda ansiktsdrag och ruttna själar. ”Lolita” är lika med det inte problemfria umgänget mellan gammal och ny värld, mellan höga anspråk och låga instinkter, mellan klassrum och bordell. Kort sagt: det är snarare ”Lolita” än Lolita som gjort att Lolita stämplats som en DB – Girodias beteckning på en ”dirty book”.
      Nabokovs egen term på detta till kliché förfallna fenomen var ”nymfett”, vilket antyder att den medicinskt intresserade inte bör söka efter symptom hos offret utan hos förövaren. Enligt Humbert Humbert står begreppet för ett demoniskt flickebarn mellan nio och fjorton år som förtrollar enstaka resenärer som är ”ett par eller många gånger äldre än de”. Själv var Nabokov noga med att understryka att berättaren var en vedervärdig typ och att föremålet för hans tvivelaktiga begär var oskyldigt – ”un monstre” och ”un pauvre enfant”, som han kallade dem i en roande intervju med Bernard Pivot på fransk TV, där han läser innantill från kartotekskort och det istället för te finns whisky i den flitigt anlitade kannan. Dessutom satte han en ära i att inte ha använt ett enda anstötligt ord i sin text.
      Det senare är en sanning med viss modifikation. Som läsare behöver man bara spetsa öronen en smula för det som sägs mellan raderna eller kombinera lite djärvare än vanligt. Ta till exempel en av de ”snuskiga saker” som Lolita berättar att Quilty ville tvinga henne göra med ”äckliga killar”. Enligt Humbert skulle det bli ”souffler” om man översatte ordet bokstavligt till franska. Den engelsktalande läsare som behövde slå upp det i sin parlör förstod nog snabbt vad det handlade om. På detta sätt försökte Nabokov smuggla in osedligt kontraband under fransk täckmantel – en metod som knappast var främmande för de böcker som Girodias vanligen kursade. (Då dennes yngre bror, Eric Kahane, översatte Lolita på uppdrag av Gallimard skapade passagen förutsägbara problem. Hur översätta ett slanguttryck som sägs vara den franska versionen av ett amerikanskt uttryck? De uppenbara alternativen var alla grova och ohumbertska. Kahane hittade till slut på en formulering – ”auspumpen” – som sägs användas i Schweiz, ett av Humberts många hemländer. Nabokov blev nöjd. Som så mycket annat i berättarens tvivelaktiga tillvaro måste ordet gömma sin smutsiga innebörd bakom en fasad av oantastlighet.)
      När den amerikanska tidskriften Anchor Review planerade ett specialnummer om fallet Lolita på sommaren 1957 bad man författaren om ett bidrag. Essän han skrev skulle så småningom användas som efterord till så gott som samtliga nya utgåvor, inklusive denna. I obscen litteratur, framhåller han där, paras oanständighet alltid ”med banalitet eftersom varje slag av estetisk förnöjelse helt måste ersättas av en enkel sexuell retning som fordrar det traditionella ordet för direkt bruk på patienten”. I den pornografiska litteraturen får sådant som ”stil, struktur och bildspråk” aldrig ”avleda läsaren från hans ljumma lust”. Tvärtom begränsas handlingen till en ”klyschornas kopulation”. Med seriös litteratur, får man anta, avsåg Nabokov ett annat umgänge bokstäver emellan.
      Vilket är förstås inte svårt att säga för den som tagit del av hans vite änklings lika slippriga som eleganta, lika eländiga som stilfulla bekännelser. Dolores Haze är nymfett, Humbert Humbert är pedofil (eller lider av ”pederos”, som han själv föredrar att kalla åkomman) och Lolita… Lolita är mycket, men knappast en text där stil, struktur och bildspråk inte betyder något. Det har påpekats – och förmodligen är det riktigt – att författaren hade tur med utgivningen av sin ”tidsinställda bomb”. Ett decennium tidigare, då censuren av litteratur av hans tvetydiga slag ännu upprätthölls med största stränghet, skulle boken sannolikt inte ha givits ut ens av Girodias, annars känd som ”prins Porr”. Ett decennium senare, då censurlagarna mjukats upp i de flesta länder, skulle skandalen förmodligen ha uteblivit. Få böcker visar bättre vad tajming betyder för en texts sensationsvärde. ”Lolita är berömd, inte jag”, var Nabokovs klädsamt ödmjuka, men möjligen inte helt sanningsenliga kommentar. ”Jag är en obskyr, dubbelt obskyr romanförfattare med ett outtalbart namn.”
      Även om romanen är unik, var den långtifrån någon tillfällighet. När den utkom i USA var författaren 59 år gammal. Bakom sig hade han tolv romaner, mer än fem dussin noveller, ett stort antal dikter och dramer, samt en självbiografi – för att inte nämna de många litteraturhistoriska essäerna, knivigt formulerade schackproblemen och plågsamt noggranna översättningarna, eller för den delen de bitvis banbrytande uppsatserna i entomologi. Inte heller hade bokens titelfigur slumpen att tacka för sin tillblivelse. Visserligen anspelar Nabokov i efterordet på den förbrännare dit han under ett anfall av missmod var på väg med sin ofärdiga ”Juanita Dark”. Och visserligen avråddes han av fyra förlag från att publicera de 459 manuskriptsidorna som hustrun överlämnat under största hemlighetsmakeri. (Egentligen rörde det sig om fem förlag och inget av dem föreslog att författaren borde förvandla sin hjältinna till en pojke eller låta Humbert bli bonde.) Likväl hade hans berättelse en förhistoria, och Lolita systrar.
      Den kanske äldsta av dessa släktingar saknar namn, men uppträder i den tidiga novellen ”En saga”, skriven 1926 i Berlin. Där iakttar huvudpersonen Erwin ”en gänglig äldre herre i aftonkläder” som går på trottoaren ”med en liten flicka vid sin sida – ett barn på fjorton eller så i en svart aftonklänning med djup urringning. Hela staden visste vem den äldre mannen var. Han var en känd poet, en senil svan, som bodde ensam i en fjärran förort.” Men sällskapet? Erwin tycker att det är något underligt med följeslagerskan. Hon har ”alldeles för glänsande ögon, och om hon inte vore blott en liten flicka – utan tvivel den gamle mannens barnbarn – kunde man misstänka att hennes läppar bättrats på med läppstift. När hon gick svängde hon på höfterna en liten, liten aning.” (I Blek låga från 1962 förklarar Charles Kinbote, bokens fiktive och kanske inte helt pålitlige utgivare, att det finns speciella skolor där arabiska småflickor tränas i samma gångstil av persiska kopplare som sedan stryps. Detta sägs apropå Fleur, en sjuttonårig hovdam med ett talande namn och ”blekt litet ansikte med framträdande kindben, lysande ögon och lockigt mörkt hår”.)
      Ett par år senare, 1928, skriver Nabokov en längre dikt med titeln ”Lilith” – den nattliga demon som enligt vissa källor bara var en flicka och som sägs ha varit Adams första hustru. Då han publicerade texten i en tvåspråkig utgåva några år före sin död kände han sig manad att förse den med en varnande fotnot: ”Intelligenta läsare kommer att avstå från att undersöka denna opersonliga fantasi med avseende på eventuella förbindelser med senare romaner.” Brasklappen kunde säkert behövas för ett tidigt alster som innehöll rader som ”Och med ett häftigt / tryck med höfterna trängde jag / in i ett oförglömligt barn”. Dikten är en mardröm tecknad i grälla färger. Den som talar är en död man som tror sig besöka paradiset, där fauner vandrar på gatorna. Ett flickebarn dyker upp, lockar och förför honom – tills han förstår att han befinner sig någon annanstans än i den våta drömmens saliga rike:

      ”Släpp in mig!” skrek jag, och insåg med fasa
      att jag åter stod ute, i dyn,
      och att de skamliga, bölande barnen
      glodde på vad som reste sig stumt mot skyn.
      ”Släpp in mig!” Och den hemska, bockfotade
      hopen blev allt större. ”Släpp in mig”,
      bönade jag hett, ”annars blir jag galen!”
      Dörren var omutlig, de glodde,
      hårt, kvalfyllt spillde jag min säd – och med ens
      visste jag: detta var helvetet.

Denna inte särskilt diskreta scen visar vilka omvandlingar temat måste genomgå innan det hamnade i händerna på den manipulative Humbert, om vilken det heter att han var ”fullt kapabel att idka älskog med Eva, men det var Lilith han trånade efter”. (Kinbote tycks sekundera honom, när han lanserar det hittills okända mästerverket Lilith kallar tillbaka Adam.)
      I Skratt i mörkret, Nabokovs infernaliska triangelroman från 1932, uppvisar den artonåriga Margot Peters flera av nymfettens drag. Men även spelet mellan den demoniske karikatyrtecknaren Axel Rex och den tafatte konstkritikern Albinus R. påminner om katt-och-råttaleken som Quilty ägnar sig åt med Humbert. Och i hans förmodligen finaste roman på ryska, Gåvan från 1937, förekommer en obehaglig bifigur, Boris Ivanovitj Stjogolev, som huvudpersonen Fjodor hyr in sig hos. När denne antisemitiske exilryss en dag får syn på pappershögen på hjältens skrivbord, skildrar han romanen som han själv skulle ha skrivit om han bara haft tid till sådant nonsens: ”Ur levande livet. Tänk er något i den här stilen: en gammal gubbe – men ännu vid god vigör, eldig, törstande efter lycka – lär känna en änka, och hon har en dotter, bara en liten flicka än – ni vet vad jag menar – när ingenting är format än, men redan har hon ett sätt att gå på som gör en galen. – En flicksnärta, mycket ljus, blek, blå under ögonen – och naturligtvis inte så mycket som tittar hon åt den gamle bocken. Vad göra?” Enligt Stjogolev följer giftermål, frestelser och felkalkyl. Tiden går, flickan blommar och alla blir äldre. ”Inte ett ruttet lingon” att hämta för den varmblodige åldringen. (Genom sitt föregripande av en kommande händelse erbjuder den korta scenen ett gott exempel på vad Humbert kallar ”den framtida erinrans skarpa klarhet” – ”då man söker se saker, ni vet, som man kommer att minnas att man sett dem”.)
      Den första utförliga behandlingen av nymfettemat förekommer i kortromanen Volsjebnik som Nabokov skrev i Paris 1939, några månader innan familjen bordade fartyget Champlain med destination New York. Enligt legenden ska manuskriptet ha förkommit under de följande årens ambulerande tillvaro i lånade professorsbostäder – tills Vera upptäckte konvolutet när hon förberedde flytten till Europa tjugo år senare. Berättelsen publicerades först efter Nabokovs död, 1986, i sonen Dmitris engelska översättning. När boken utkom i svensk tolkning året därpå fick den titeln Förföraren, även om det möjligen finns skäl att anta att författaren skulle ha föredragit ”Förtrollaren” om han fått leva och lära sig svenska. I alla händelser är det denna roman som avses då han i efterordet uppehåller sig vid ”den första lilla skälvningen av Lolita”.
      Den korta texten – inte mer än 54 sidor lång i manuskript – innehåller flera skälvningar, från den galna förälskelsens till den kallsvettiga skammens. Men även den hårda, kvalfyllda variant som förekommer mot slutet av boken, strax innan den förtvivlade huvudpersonen kastar sig framför en lastbil: ”För ett ögonblick, i gapet mellan sammandragningar, såg han också hur det måste se ut i hennes ögon: något monstruöst, en fruktansvärd sjukdom – eller annars visste hon redan, eller det var allt på en gång. Hon tittade och skrek, men förtrollaren hörde ännu inte hennes skrik. Han var bedövad av sin egen fasa, stod på knä, slet i tyget, grävde efter snodden, försökte hejda det och gömma det medan han krökte sig i dolda krampryckningar lika sanslösa som dunka-dunka istället för musik – ett meningslöst utgjutande av smält vax, för sent att förhindra eller dölja.” Raderna visar att det 1939 fortfarande var närmare till ”Lilith” än till Lolita.
      Under den långa period som krävdes för att stoffet skulle förvandlas från larv till fjäril var Nabokov på väg att ge upp vid flera tillfällen. Först beredde honom berättarperspektivet bekymmer, senare den nya kontinent där han beslutat sig för att låta de upprepade våldtäkterna äga rum. Och under hela arbetet på boken levde han i tron att texten skulle ha blivit mycket bättre om han inte tvingats använda ”en andrarangens engelska” istället för sitt modersmål. (När han väl gjorde bruk av detta ”obundna, rika och oändligt fogliga” språk i den ryska översättning av Lolita som han blev klar med 1965 upptäckte han att den ”sanna vår som blommade bakom förslutna dörrar” inte längre existerade och att ”nyckeln i min hand snarare påminner om en kofot”.)
      1947 bar materialet rubriken ”Kungadömet vid havet” och flickan som stod i centrum för uppmärksamheten hette ännu Joaneta Darc eller Juanita Dark, vilket väcker associationer till en viss historisk trettonåring som med tiden skulle bli franskt skyddshelgon. På sommaren 1951 fick han dock tid att arbeta mera koncentrerat på manuskriptet, ofta liggande i baksätet på en Buick om kvällarna eller när vädret var för dåligt för fjärilsjakt. Det senare skulle visa sig bli ett oväntat effektivt sätt att lära känna den kontinent som så storslaget återskapas i Lolita med alla dess skolor och canyons, kromade glassbarer och ändlösa motorvägar. Året därpå tillät han sig att försumma såväl entomologi som undervisning och arbetade upp till sexton timmar om dygnet på sin roman. Och den 6 december 1953 förelåg äntligen en första renskrift – ungefär lika många år efter den första skälvningen som ”Lilith” var gammal då rysningen genomfor författaren.
      Sedan dess har mycket sagts om Lolita, dess ursprung, form och syfte, men knappast i så hetsiga ordalag som när den tyske litteraturkritikern Michael Maar framlade ett förbryllande fynd för några år sedan. Hemma hos en granne hade han fått syn på en bok. Det rörde sig om en novellsamling med titeln Die verfluchte Gioconda (”Den fördömda Gioconda”), publicerad 1916 av den med rätta bortglömde författaren Heinz von Lichberg. Den tyske adelsmannen, född von Eschwege, skulle bli en relativt framgångsrik journalist under Weimarrepubliken och fylla rollen som nyttig idiot då nazisterna tog makten. Till exempel är det hans röst som hörs i det entusiastiska reportage från fackeltåget till Reichskanzlei som sändes i tysk radio den 30 januari 1933 och som ofta använts i dokumentärfilmer sedan dess. I maj samma år trädde Lichberg in i partiet, men fick i likhet med flera andra litterater snart svårt att publicera sig. Istället gjorde han karriär inom den militära underrättelsetjänsten Abwehr. Mycket talar för att han tillhörde kretsen kring amiral Canaris. Han dog 1951.
      I Lichbergs samling ingår bland mycken annan dussinvara en novell om en äldre mans olyckliga kärlek till en ung spanjorska med titeln – ”Lolita”. Hade författaren bakom 1900-talets mest omskrivna tjej med tennisracket hämtat inspiration ur andra källor än en fransk artikel om en tecknande apa? När debatten rasade som värst i tidningar och på webbsidor hotade sonen Dmitri rentav med att förstöra faderns sista, ofullbordade manuskript, ”The Origin of Laura”, eftersom ”detta ömtåliga ting inte förtjänar en sådan attityd” som Maars. Häromåret, efter det att frågan stötts och blötts av nabokovianer, inte alltid i klädsamma inlägg, preciserade den tyske kritikern sina iakttagelser i Lolita und der deutsche Leutnant. Här gör han tydligt att han inte vill dra Nabokovs originalitet i tvivelsmål. Men även att det inte bara är novellen om den unga flickan från Spanien som innehåller talande detaljer. En berättelse av Lichberg med titeln ”Atomit” rymmer till exempel ingredienser som känns igen från andra verk av Nabokov, som teaterstycket The Walzer Invention från 1938 eller hans egen bearbetning av Lolita inför Stanley Kubricks filmatisering. Flera namn och personskildringar går igen, vissa förlopp och förvecklingar liknar varandra. Helt omedveten om Mona Lisas gåtfulla charm tycks den författare som i filmmanuset till boken låter Lolitas läppar prydas av ”ett leende liknande en liten Giocondas” inte ha varit.
      Maar kan till och med peka på en av Humberts extravaganta utvikningar. På ett ställe i den andra delen medger Nabokovs berättare att han faktiskt förtrollades av ett par andra demonbarn vid Lolitas sida. Ena gången rörde det sig om ”det utsiktslösa fallet med ett blekt spanskt barn, dottern till en aristokrat med kraftigt käkparti, och andra gången – mais je divague”. Man kan, som Maar, undra varför författaren förde in denna spanska dotter till en aristokrat (märk väl: inte dottern till en spansk aristokrat). Någon tydlig funktion för handlingen fyller hon inte. Ett par sidor senare återvänder hon som Lolitas ”lilla spanska väninna”. De båda barnen hoppar rep medan Humbert ser på med klappande hjärta. Efter att ha kontrollerat att hotellrummet där han bor med styvdottern hunnit städas berättar han att han log ”strålande mot min prinsessas skygga, mörkhåriga flickpage och körde de faderliga fingrarna djupt in i Los hår bakifrån, omslöt ömt men bestämt hennes nacke och ledde min motvilliga älskling till vårt lilla hem för en snabb förening före middagen”. För Maar kunde ett förstulet tack för vissa pagetjänster utförda av en tysk aristokrats spanska hjältinna inte formuleras elegantare. Man är böjd att instämma. Inte heller kunde besittningsrätten till den enda Lolita värd att minnas i litteraturens historia demonstreras mycket tydligare.
      Varför väckte Maars fynd sådant ont blod bland kännarna? Vad var egentligen upprörande med antagandet att Lolita eventuellt hade en föregångare i en annan författares verk? Möjligheten därav förringar ju på intet sätt originaliteten i Nabokovs roman. Själv tycks han ha haft ett välutvecklat intresse för den härmningens och parodins logik som Maars kritiker inte vill kännas vid. De flesta av hans böcker innehåller någon form av dubblering eller spegeleffekt, tvilling eller dubbelgångare. I flera sammanhang påpekade entomologen i honom att det var Moder Natur som var den verkliga imitatorn, inte konsten. Och för en så filologiskt sinnad roman som Blek låga är frågan om kommentarens förhållande till originalet förstås lika marig som central.
      Det som ställer till det för kännarna är möjligen oförmågan att inse att texter förhåller sig till varandra på andra sätt än människor. Om Nabokov utnyttjade Lichbergs ”Lolita” – säkert vet vi det inte – var det på annat sätt än när Humbert tar sin styvdotter i anspråk. Bara för att han eventuellt brukade vissa element i en novellsamling som han knappast behövde ha gillat betyder det inte att hans reminiscenser av läsningen av Die verfluchte Gioconda måste ha förblivit tydliga. Inte heller betyder hans förkärlek för ett visst tema att han vore en skrupelfri plagiator under upprepningstvångets bann. Och undertexten i en senare intervjuutsaga i stil med ”Lolita är ung och jag är gammal”, som kan verka en smula gubbsjuk i nutida öron, får nog tillskrivas ett annat samhälleligt klimat än dagens. Upphovsmannen till Lolita var ingen efterapare som kopierade en tidigare texts skildring av kriminell kärlek. Med eller utan Lichbergs bok på nattygsbordet i 1920-talets Berlin förblev Nabokov en ”omskapare” i den bemärkelse han själv lade i ordet i introduktionsföreläsningen som han höll varje höst på Cornell: ”en författare bör noga studera sina rivalers verk, inklusive Den Allsmäktiges. Han måste besitta den medfödda förmågan inte bara att omkombinera, utan att omskapa den givna världen.”
      Talande nog är frågan om originalitet central i Lolita. Titelpersonen sägs själv vara upprepningen av ett första demonbarn, en flicka av blandad härkomst som Humbert träffar på Rivieran när han är tretton år gammal. Efter ett par bitterljuva veckor tillsammans skils barnen åt och en kort tid senare dör hon av tyfus på Korfu. Den åldrade mördare som nedtecknar sina bekännelser är ”övertygad om att Lolita på ett magiskt och ödesdigert sätt började med Annabel”. Denna ur-Lolita lånar uppenbara drag av Edgar Allan Poes ”Annabel Lee” (1849), en dikt där även det ”kungadöme vid havet” förekommer som under en tid ska erbjuda Nabokov en titel. Senare kommer Lolita naturligtvis ”fullständigt att överskugga sin förebild”. Men det är tack vare Annabel som Humberts blod börjar bulta. På stranden nedanför Hotell Mirana slås den fatala sträng an som ska ljuda genom hela hans berättelse. Hon förblev, för att citera den tidiga dikten om Lilith, ”ett oförglömligt barn”.
      När Humbert första gången får syn på Dolores Haze, där hon halvligger på gräsmattan bakom familjens hus, löper det kvarts sekel som gått sedan den ödesdigra sommaren i Sydfrankrike samman till ”en skälvande punkt” och försvinner. Visserligen påstår han att det bereder honom ”yttersta möda att med tillräcklig kraft ge uttryck åt denna ljungeld, denna skälvning, denna det lidelsefulla igenkännandets chock”. Men bekännelserna han nedtecknar är en räddningsaktion. Efter att ha förlorat Lolita och gjort sig av med Quilty slutar Humbert som moralist. Han har fördärvat en flickas liv, men är inte beredd att förstöra minnet av henne. Nu blir Mnemosyne hans verkliga kärlek – möjligen också därför att hon till skillnad från styvdottern behöver honom. Genom konstens erinringsarbete söker han skapa den fredade plats där Lolita kan överleva ”i kommande generationers tankar”. Det tar honom 56 dagar att frambringa denna ”fristad”, vilket händelsevis råkar vara lika många år som Nabokov framlevt då manuskriptet äntligen låg klart. Därefter befinner sig nymfetten för första gången inte längre i ett fängelse.
      Humbert skapar en hjärtats asyl, där skälvningen han upplevde så fort han befann sig i demonflickans närvaro kan fortleva långt efter hennes och hans egen död. Det är genom detta förfarande, buret lika mycket av starka minnen som av strategisk glömska, som läsaren snärjs. Och kanske är detta skälet till skandalen som boken orsakade för ett halvt sekel sedan. Åtminstone är det grund nog att betrakta Lolita som en av de mest förslagna böckerna i litteraturhistorien. John Ray sätter fingret på den ömma punkten när han i sitt förord noterar hur magiskt Humberts ”smäktande violin” förmår ”frammana en ömhet för, en medkänsla med Lolita som gör oss förtrollade av boken samtidigt som vi finner dess författare motbjudande”. Den avgrund mellan sin egen ålder och flickans som Humbert så desperat söker sluta – ”detta gap, detta tomrum, denna svindel”, som Nabokov kallar det i samtalet med Pivot – svarar mot svalget mellan berättarens raffinerade stil och hans fördärvliga handlingar. Tack vare detta bråddjup kan skälvningen eka och fortplantas. Ju intensivare Humbert söker överbrygga klyftan och formulera sitt ”begärs sanna natur”, desto mera svidande ljuder hans violin (ett instrument som passande nog påminner om ”viol”, franskans ord för ”våldtäkt”).
      Få ställen i boken uttrycker med större ekonomi denna kombination av elegans och ruttenhet, fasa och finess, än det där Humbert talar om ”min orkidéhiskliga manlighet”. Originalets ”my orchideous masculinity” är förstås flottare. Här visar den ”lidelsens spira” som hanteras på annat ställe i boken upp hela sin prakt och gräslighet. Hade Humbert bara velat betona mandomens florala skepnad skulle han säkert ha använt den gängse bestämningen ”orchidaceous”. Men den ålderdomliga skrivform som brukas uppenbarar engelskans ”hideous” mitt i den ornamenterade ståtligheten och visar indirekt på den ruttenhet som han gör sitt bästa för att gömma. (För en författare med så passionerat intresse för ords ursprung som Nabokov lär det knappast ha varit någon hemlighet att grekiskans orchis inte bara är en planta, utan även beteckningen på ”testikel”.) Det är svårt att föreställa sig ett oanständigare sätt att kringgå censuren av fula ord. I sin bok anspelar Nabokov på alla upptänkliga sorters könsumgänge, påfallande ofta i samband med blommor (på ett ställe sägs Lolitas ”bruna ros” rentav smaka blod), och sannolikt ligger bokens obscena karaktär i dessa omskrivningar. Hur heter det nu igen i början av boken? ”Lita på en mördare när det gäller prunkande stil”…
      Detta gör frågan om form till en moralisk fråga. Som Humbert säkert visste pryds den kristna kyrkans biktstolar ofta av fembladiga rosor, vilket givit upphov till uttrycket sub rosa, ”under tystnadspliktens insegel”. Hans bekännelser tillhör denna tradition. De är fulla av anspelningar, såväl lekfulla som cyniska, vilket gör läsaren till medbrottsling, om än aldrig så lite. Nabokovs berättare biktar sig under så förtäckta ordalag att den som tar del av framställningen och förtrollas av den språkliga uppfinningsrikedomen, av djupet i känsla och depravation, svårligen kan undgå att känna sig komprometterad när den sanna innebörden i en utsaga uppdagas. På samma sätt som Humbert tillbringar tiden med Lolita med att skyla sina förehavanden och ana oråd bakom minsta anmärkning, försöker han dölja sina förbrytelser bakom språkliga blomsterarrangemang som han samtidigt uppmanar läsaren att se igenom. Lolita är en studie inte i unga flickors renhet, utan i äldre herrars röta.
      Men det är också en bok som trots väven av allusioner och insinuationer har fäste i mer än fantasins värld. Mot slutet av romanen föreställer sig Humbert hur fru Chatfield, som går honom på nerverna, frågar om han gjort med Dolly vad ”Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjorde med elvaåriga Sally Horner 1948”. Undran är undangömd i en parentes och den hale berättaren väljer att inte uppehålla sig vid anspelningen. Förmodligen återgav han dock med viss förtjusning de alliterativa namnen – ”Sally” och ”La Salle” – och möjligen var han med sin galliska bakgrund inte alldeles omedveten om närheten till franskans ”sale” (”smutsig”, ”oanständig”). Eller för den delen biklangen som flickans efternamn har i amerikanska öron. Kritikern Alexander Dolinin, som gör den förra iakttagelsen i en essä, citerar även den Associated Press-artikel som Nabokov måste ha konsulterat då han låter Humbert vifta bort allusionen med något ”dravel i tidningen om en medelålders sedlighetsförbrytare”. I slutet av mars 1950 innehöll amerikanska tidningar nyheten om en sexualförbrytare från New Jersey som anklagades ”för att ha tvingat en trettonårig skolflicka att överge sin familj, idka sexuellt umgänge och färdas kors och tvärs genom landet med honom”. Enligt nyhetsbyrån levde Sally Horner som La Salles ”cross-country love slave” under 21 månader, av rädsla att han skulle tala om för polisen att hon stulit ett skrivhäfte för fem cent. Till slut lyckades hon fly, bara för att dö i en trafikolycka ett par år senare. Detaljerna känns alla igen från Nabokovs roman, där Humbert i ett uppbragt ögonblick ber Dolly att inte betrakta sig som hans ”reseslavinna”. ”Jag är din far, och jag talar faktiskt som en människa, och jag älskar dig.” För en flicka som sägs ha smala ”florentinska” händer, och för en berättare som ser vissa paralleller i sitt liv till Dantes med den ”florentinska” flamman Beatrice, är det kanske inte heller ovidkommande att Sally Horners första namn var Florence. Ibland spelar verkligheten i händerna på litteraturen på ett sätt som inte ens män som består av trassel av törnen kan förutse…
      Sådan stil, sådan man: med Humbert Humbert gav Nabokov litteraturen en ny typ. Lolita må vara den sanna men inte alltid välartade hjältinnan i hans bok och även ha blivit ett begrepp långt bortom den punkt där den sedesamma vårdnaden av alfabetet upphör. Fast frågan är om Humbert inte är den verkliga bedriften. Hans osvikliga känsla för hur man snärjer läsare gör romanen till vådlig läsning också femtio år efter det att boken utkom. Man kan ägna en modern klassiker som Lolita uppmärksamhet av många skäl. Till några av de bättre hör textens daggfriska porträtt av den väldiga kontinenten i väst, dess uppenbara glädje över att sondera slangens och den begynnande popkulturens världar, samt inte minst den fortlöpande utforskningen av minnets och begärets samröre. Eller varför inte stilens inverkan på moralen, leken med genrer (bikten, försvarstalet och road movien – bara för att nämna några) eller de många maliciösa iakttagelserna som läsaren kan trä som svarta smultron på sitt grässtrå?
      Frågan är dock om dessa förtjänster skulle förmedla en sådan känsla av tuktad lidelse, på en gång rörande och motbjudande, om det inte vore för Humberts violin. På flera ställen i sina verk betecknade Nabokov denna skälvning som beviset på god litteratur. I det föredrag med vilket han brukade hälsa nya studenter välkomna första höstterminen framhåller han att ”det tycks mig som om en god regel för att pröva halten i en roman i det långa loppet är en sammansmältning av poetisk precision och vetenskaplig intuition. För att kunna sola sig i denna magi läser den vise läsaren inte en genial bok med hjärtat, inte heller främst med hjärnan, utan med ryggraden. Det är där den talande rysningen uppstår.”
      Det står varje läsare fritt att utföra detta test på Lolita. Sannolikheten är stor för att boken ska framkalla en biologisk reaktion. (Nej, längs ryggraden så klart – den enda kroppsdel som Humbert tycks sakna.) Man kan glädjas åt detta, och man kan oroas. För vad säger att den ”konstens fristad” som bokens berättare sökte skapa måste vara oförvitlig och paradisisk? Vad säger att skönlitteratur uppfostrar oss – föräldrar, socialarbetare och pedagoger – till bättre människor i en tryggare värld? Kanske påminner fristaden tvärtom om den inte okomplicerade verklighet som Nabokov beskrev redan i dikten om Lilith? Det vill säga: en ort som vi endast kan besöka då vi råkar i händerna på en berättare vars redogörelser förtrollar oss samtidigt som han själv stöter oss ifrån sig. Kort sagt: i en prunkande mardröm. Eller annorlunda formulerat: efter bettet i ett äpple. ”Jag höll fram Delicious. Hon tog äpplet och bet i det och mitt hjärta var som snö under en tunn, rosa hud.” Den som har fördjupat sig i Lolita vet att den rodnaden också är läsarens.

*

Så här ”i början av 2000-talet”, då Humbert förmodar att hans bok ska utkomma i tryck, kan det sägas: dess svenska historia är ingen lycklig affär. Wahlström & Widstrand var ett av de första utländska förlag som köpte rättigheterna till Lolita, men när boken publicerades 1957 visade sig försvenskningen allt annat än ansvarsfull. Missförstånden var många, stilen bitvis tvivelaktig. Dessutom hade flera ord och fraser antingen strukits, eftersom översättaren inte funnit adekvata motsvarigheter, eller diktats till för att räta ut imaginära frågetecken eller slå broar mellan stycken som författaren gjort sitt bästa för att hålla åtskilda. En liknande behandling fick den korta romanen Pnin, som utkom på samma förlag året därpå. Nabokov underrättades om situationen av Filippa Rolf, en ung svensk poet och översättare som paret lärt känna (och vars betydelse för en bok som Blek låga ännu återstår att utreda), men också av Veras yngre syster Lena, gift von Massalskij och bosatt i Sverige. Han såg sig tvungen att anlita advokathjälp. Efter en besvärlig korrespondens kunde förlaget meddela att man hade transporterat återstoden av de båda första upplagorna av Lolita till Lövsta sopstation, där de bränts tillsammans med de resterande exemplaren av Pnin i början av juli 1959. Sedan dess har boken utkommit i mer eller mindre lyckosamma versioner, senast i samband med Adrian Lynes filmatisering av romanen 1996.
      Under arbetet på denna nyöversättning av Nabokovs bok till svenska uppträdde de förutsägbara problemen. Bör slanguttryck översättas historiskt eller aktuellt? Hur ska ett anagram på ett engelskt uttryck som inte förekommer i den svenska texten återges? Vad göra med de många ordlekarna – varav en av de harmlösare är den (negativa) komparativa formen av ”blackmail” (”utpressning”), som Humbert logiskt nog föreslår att kalla ”mauvemail”? Och: bör hans dikter behålla både rim och meter på svenska? Det finns säkert skäl att sätta frågetecken i marginalen för de svenska nödlösningarna. Jag tröstar mig med att man som översättare får tjäna in på gungorna vad man förlorar på karusellen. I ett fall har jag dock förblivit osäker, också efter det att jag vandrat genom Tivoli Lolita på jakt efter förnöjelser där ytterligare besparingar skulle kunna göras till förmån för en vågad ombildning. Trots att jag konsulterat vad som känns som siljoner med uppslagsverk, kunde ingen källa lösa problemet. Alltså återstår – ett par tre stycken från slutet på denna på bekännelser inte precis fattiga bok – ett sista medgivande. Denna gång är det översättarens.
      I slutet av första delen, efter besöket på De förtrollade jägarna, berättar Humbert att han inhandlat en del nya sommarplagg åt Lolita. Förutom shorts och sommarklänningar rör det sig om ”swooners”. Det kan inte uteslutas att termen användes regionalt som beteckning på ett omtyckt klädesplagg bland ungdomar i 1950-talets jitterbuggande USA. Men traditionellt brukas ordet om hjärtknipande idoler med röster av honung och sammet. Förr fick Frank Sinatra det att svindla för ögonen på sina beundrare; idag är det snarare diverse pojkband, som förmodligen skulle göra skäl för Nabokovs definition av filistéer. Man får alltså anta att Humbert med sedvanligt slipprig entusiasm köper den sortens plagg – kanske i ”drömskärt”, kanske i ”oh-la-la-svart” – som gör knäna svaga på förtrollade jägare.
      Hela besöket på hotellet, där Humbert för första gången ”lär känna” Dolores i både biblisk och flaubertsk bemärkelse, är insvept i erotisk dimma. En cockerspaniel blir svimfärdig i hans styvdotters händer, familjen Swoon har tagit den sista lediga fällsängen och dagen efter förvandlas herr Swine, portiern, till ”den skäre grisen herr Swoon”. Det finns flera andra ställen där ordet förekommer och när Humbert mot slutet av boken hoppas kunna återuppväcka minnet av besöket genom att bläddra i gamla tidningslägg gör han det med ”swooning” nyfikenhet. Tänk om en ”oskyldig kamera” fångat honom på hans ”dunkla väg till Lolitas säng – vilken magnet för Mnemosyne!” Frågan återstår dock: är klädesplagget med det talande namnet något för den övre eller undre delen av kroppen? I sin egen ryska översättning använder Nabokov uttrycket ”modnych sviterov”. Den genitiva pluralformen skulle kunna återges med ”mondäna sweaters” eller ”trendiga tröjor” på allitererande nutidssvenska och antyder att plagget är av den sort som Lana Turner brukade ha på sig. För denna tolkning talar att Lolita efter någon vecka på Q-lägret skriver hem och rapporterar att hon tappat sin pullover under en utflykt i skogen. Och möjligen att de dubbla o:na i ordet kan erinra om ett par andra prominenta former.
      Men bortsett från att sweaters möjligen inte är vad man köper på sommaren, och bortsett från att ”swooners” ljudligen för tankarna till det antikverade ”bloomers” (”mamelucker”), vore ”tröjor” inte mycket till neologism. Det är förvisso svårt att säga vilken kroppsdel som svenskans ”svimmare” kunde täcka. Likväl bereder det åtminstone undertecknad viss glädje att konstatera att hans misslyckande att finna en passande term är så intimt förbundet med den tvetydiga svindelkänsla som Lolita ingav en oanständigt uppfinningsrik berättare. Och som Lolita fortsätter att framkalla hos sina läsare.