Under några år efter 1800 skrev den tyske poeten Friedrich Hölderlin (1770-1843) ett antal omvälvande dikter som gått till eftervärlden som ”de fosterländska sångerna”. Präglade av fria rytmer, drastiskt bildspråk och brant syntax förblev de flesta ofullbordade utkast. Strax därpå gick poeten in i den sinnesförvirring som efterföljande generationer skulle betrakta som kröningen av ”diktarnas furste”. Ändå har hans ofärdiga hymner präglat sentida lyrik mer än kanske några andra texter på tyska. Hölderlin är den förste store moderne i europeisk poesi. I denna utgåva samlas för första gången de viktigaste dikterna på svenska. Enstaka alster har översatts tidigare, men ingen uttolkare har som Aris Fioretos visat upp Hölderlins sena diktning i hela dess egenartade prakt.
       Detta är en poesi präglad av vida syftningar, brådstörtade avbrott och mjuka, nästan viktlösa tystnader. Här tecknas ett poetiskt landskap genomflutet av strida strömmar, formade av massiva berg, med oväder blixtrande i fjärran. Geografin antar en ny innebörd, halvt längtan, halvt rysning, och vädret laddas av bebådelser. I dessa oavslutade sånger tonar till och med åskan. Men stämningen är inte profetisk. De hastigt uppflammande visionerna balanseras av nykter enkelhet och modern, kritisk distans. Eller som Hölderlin själv skriver i en sen, möjligen apokryfisk prosadikt tillkommen under hans sjukdomsår: ”Vill jag vara en komet? Jag tror det. De är snabba som fåglar; de blommar av eld och är rena som barn. Att önska sig mera vore inte måttfullt av en människa.”
       Aris Fioretos har försett dikterna med kommentarer och även skrivit ett efterord, där Hölderlins diktning placeras in i ett större sammanhang.