Möt Jannis Georgiadis – leende, muskulös och med Robert Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han spelar krocket som en (halv) gud och vet det mesta om vatten i dess olika former.
      Bakom porträttet står den fiktive berättaren Kostas Kezdoglou. I ett hundratal tablåer redogör han för den grekiska diasporan från branden i Smyrna 1922 till 60-talets gästarbetare.* Men varför skriver han på registerkort? Och varför en biografi över vännen Jannis? Den siste greken visar sig vara en berättelse om kärlek, vänskap och svek. Och förstås om greker som alltid är ”goda för en överraskning i sista sekunden” …
      Aris Fioretos nya roman** porträtterar en människa som anser sig bestå av andra människor. Det har blivit en gripande skildring av migrationens lycka och förbannelse, om löften, längtan och sparvars vingdarr. Kort sagt: en roman om äventyrliga hjärtan.

* Noga taget rör det sig om ett supplement till den omtalade Encyklopedin över utlandsgreker, utgiven på Diaspora Press från 1928 och framåt.
** Baserad på en osann historia.

Aris Fioretos debuterade 1991 och har sedan dess givit ut en rad – också internationellt uppmärksammade – böcker. Senast utkom essäsamlingen Vidden av en fot, 2008. Den siste greken är hans tredje roman och har redan sålts till utlandet.
      Fioretos har erhållit priser både i Sverige och utomlands och även översatt Paul Auster, Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska. Mellan 2003 och 2007 var han kulturråd vid Svenska ambassaden i Berlin. Han skriver regelbundet kritik i Dagens Nyheter.