Vapenmärke
På den matta som låg framför sängen i hans
rum fanns två initialer broderade:  A,
”Fioretos, Antonis”. En gång hade de tillhört
hans farfar; enligt vandrande folks vanor utgjorde de sedan en
tid hans egna. Bokstäverna var allt han behövde se där
han låg med hakan mot kanten av sängen för att
veta att han tillhörde ett nomadfolk. Påminde den ena
inte om ett tält, medan den andra såg ut som en indian
med händerna i fickorna? Visserligen var den förra bokstaven
alltings början, den anfang som utgjorde porten till en möjligen
rikare, förvirrande värld. Men egentligen intresserade
honom den senare mera. Till formen påminde tecknet om en
jordglob spetsad på en souvlakipinne. Den som ville kunde
betrakta det som två tecken i ett, såväl I
som O, vilket erinrade om de ombudsmän han lekt
med några år tidigare. Hur han än lade sig på
sängen, med huvudet uppåt eller nedåt, såg
bokstaven åtminstone alltid likadan ut: på en gång
enkel och dubbel, ömtålig och oomkullrunkelig. Det
avgjorde saken: det rörde sig om en amfora.
Kanske var det inte så
konstigt att han utnämnde
till sitt vapenmärke. Han ritade tecknet i imman på
glas, i sanden på stranden och ibland med en kulspetspenna
på underarmen. Cirkeln stod för fulländning, strecket
för ändlighet. När han slog sig för bröstet
visste han var bokstaven egentligen hörde hemma: tre centimeter
under huden. Där pumpade två kammare dyrbar vätska
genom spetsarna upp- och nedtill – in och ut, i ett evigt
kretslopp som likväl skulle ta slut en dag. Det flytande
ämnet både skilde och förenade honom med övriga
familjemedlemmar, och varje gång som han slog eller skar
sig förstod han att kroppen var just det: en behållare.
Bekräftelsen kom något år efter det att han lärt
sig att läsa även på grekiska. Då tog modern
ett foto på verandan till deras hus. Framför henne
poserade hennes ”tre karlar”, som hon skulle säga
ytterligare några månader, tills familjen fick tillökning.
Klädd i skepparkavaj och skepparmössa, vit t-tröja,
splitternya, uppkavlade blåjeans och de enda gymnastikskorna
som han någonsin ägt, vita som snö, stod fadern
i mitten likt en korsning mellan skeppsredare och hamnbuse. Han
höjde den ena näven mot betraktaren, höll den andra
gömd i sidan och gjorde sitt bästa för att ta rollen
på allvar. Vid hans sida stod sönerna. Båda hade
jeans och mörkblå plyschtröjor på sig. På
huvudena bar de matrosmössor som mest påminde om kakformer
i tyg. Genom panoramafönstret kunde modern – och senare
betraktaren av fotot – skymta sjön, gråblå
och vårlik, innan den i höjd med mellersta fönsterkarmen
övergick i en mjölkvit himmel. Detta var paradisets
beskyddare.
När filmen framkallats
och de tittade på porträttet skrattade alla, även
han själv. Brodern hade intagit samma ställning som
fadern, lyft högra näven och foten och försökt
anlägga en min som inte tålde invändningar. Tillsammans
såg de ut att ha situationen under kontroll. Själv
hade han vinklat mössan på matrosers manér och
rentav givit sig ikast med att le. På fötterna bar
han mockasiner – tecken nog på att han var indian
och egentligen föredrog landbacken. På grund av verandabordet
hade modern inte kunnat fotografera sina män rakt framifrån,
vilket gjorde att de nu stod i lätt vinkel mot universum.
Trots denna dokumentation av en tidig vårdag 1966 visste
han att fotot inte talade sanning. Om det fanns någon i
familjen som hade för vana att knyta nävarna var det
varken brodern eller fadern. Var det därför han kände
sådan lycka när han betraktade bilden? Hade han för
ett kort ögonblick överlistat verkligheten? Omöjligt
att säga. Men det var inte svårt att se att faderns
hotfulla apparition var en pose och att brodern bara gjorde sitt
bästa för att leva upp till hans exempel. Eller att
han själv, förbindligt vänd i helfigur mot kameraögat
och med händerna nedstuckna i fickorna, mest av allt påminde
om ett .
. . .
(Sidorna 39-41)
| |
