”Det är en stillsam och stilfull fröjd att leende läsa den lekfulle Aris Fioretos, när han nu äntligen har samlat många av sina yppersta texter i en ursnygg bok som heter Vidden av en fot. . . . Allt förefaller vara ett äventyr för den nyfikne Fioretos, som aldrig verkar kunna bestämma sig för om han ska vara kritiker eller författare. Han skriver distanslöst om upptäckten av läsningens förbehållslösa njutning, och hur han häpet tar till sig dess behag. . . . Det är skarpa tankar utanför det vanemässiga tänkandet. Sarkasmen är det sista som överger människan, tycks han mena. Hans tonfall är konsekvent intelligent, han struntar i om läsaren hänger med, när han uppvisar ett osvikligt sinne för osannolika sammanträffanden, en finurlig humor som tangerar både det illmariga och det lärt spetsfundiga: först när han tappat sitt huvud kan han återfå det. . . . Förbluffande bra, förhäxande hänförande, förföriskt underbart.” – bernur.blogg.se
 
”Aris Fioretos rika textsamling Vidden av en fot . . . är en, i positiv mening, mycket märklig bok. Den har fler dörrar än väggar och fler fönster än dörrar. Boken blir till en litterär utsiktsplats över livet på samma gång som den lyckas vara en teoriernas och verklighetens dissektionssal där precision är av yttersta vikt. . . . [Det är] i de smärtande skärningspunkterna mellan det privata och lärda, i mellanrummen mellan det levda och lästa, när Fioretos använder hela sitt ovanligt breda litterära register, som det riktigt slår själsliga och intellektuellt sprakande gnistor om hans texter. Då är Aris Fioretos givande och underhållande, bildande och smittsam i sin okuvliga intellektuella nyfikenhet.” – Crister Enander, Ystad Allehanda
 
”Vidden av en fot är en ytterst läsvärd, ofta lysande bok. Inte minst uppskattar jag den intellektuella rörligheten i Fioretos perspektiv och pregnansen i hans iakttagelser.” – Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet

”Som Fioretos själv antyder är gränserna mellan dessa avdelningar allt annat än tydliga, och det är nog just det jag gillar med boken: att det privata utsätts för kritik och kritiken blir personlig. Jag kan inte på rak arm komma på någon svensk som rör sig lika motiverat och samtidigt ledigt från personliga minnen till litterära upptäckter, tvärsigenom bokpärmar och hud. . . . När han är som bäst kommer han åt något väsentligt på den vägen: rörelsen, erfarenheten, rysningen; det där som man inte kan tolka eller diskutera sig fram till, men som kanske är hela anledningen till att man överhuvudtaget läser.” – Anders Johansson, Expressen

”. . . lika delar vederkvickelse och tillspetsning. Privatmannens nedsänkningar i barn- och ungdomen är närmast provocerande diskreta, men i kraft av just lakonismerna och utelämningarna notoriskt spänningsladdade. Hög svans- och strömföring. Och om en viss reservation trots allt må beledsaga aforistiken så håller Fioretos i essäistiken, och de mera fiktivt fotade hybridformerna, vad som i sportvärlden väl hade kallats världsklass. . . . . [Ö]vertygelsen om storheten – författarens och läsarens – [vilar] på fem pelare: skarpsinnet, självförtroendet, beläsenheten (här svischar förutom den aldrig vilande valfrändskapen Nabokov en halv litteraturhistoria förbi). Och, sannolikt viktigast, hängivenheten och modet. Inte ens inför Sex Pistols är Fioretos retroaktivt ljum.” – Jan Karlsson, Kristianstadbladet

”Aris Fioretos är en metaforernas och analogiernas virtuosa finsnickare. Med graciösa fingrar vrider och vänder han på litteraturens väsen, hyvlar, slipar och polerar sina reflektioner kring skrivkonst, skapande och språk tills passform och polish är perfekta. . . . Så ogenerat högbrynta skribenter är inte vanliga på svensk mark. Ibland kan man känna sig obekväm i mötet med hans uppsvidade formuleringar, som om de krävde att man sitter rak i ryggen med finstassen på. Men onekligen bjuder hans texter på ett överflöd av överrumplande perspektiv och rymmer dessutom en välvässad humor.” – Anna Lingebrandt, Helsingborgs Dagblad
 
”Ett ambitöst förvaltande av det egna verket alltså eller, som den polske författaren Witold Gombrowicz uttryckte det, ett administrerande av det egna geniet, men varför inte? Volymen är en utmärkt ingång till Fioretos breda författarskap och för trogna läsare en behändig sammanställning av disparata texter som vid närmare betraktande alla hänger samman genom ett nät av referenser och tankefigurer cirklande kring språk, mening och frånvaro av mening.” – Kristina Lundblad, Göteborgs-Posten
 
”Fioretos är på särdeles gott humör, och det smittar av sig. Det här är något så otidsenligt som litteratur som tror på och älskar litteraturen. Och det är ingen blyg tillbedjare som vördnadsfullt skrapar med foten i dammet, utan en tämligen respektlös älskare. Det är ju de som brukar vara bäst.” – Karin Nykvist, Sydsvenska Dagbladet
 
”Hans filosofiska överklivningar och lärda associationssprång är ofta av så halsbrytande art att man måste vända tillbaka till början av meningen, drabbad av svindel, för att sedan försiktigt, försiktigt – på en hängbro av försåtligt hopknutna metaforer – åter ta sig över till slutpunkten. Väl där kan man med desto större glädje njuta av utsikten över det tankedjup man just lyckats överbrygga. Fioretos går sin egen väg, nosar upp sina egna spår vitt och brett i världslitteraturen, inte minst i dess överskuggade gråzoner.” – Nils Schwartz, Dagens Nyheter

”Den essä- och textsamling som Aris Fioretos nu har sammanställt av ett kvartssekels verksamhet som textresenär framstår till slut som ett både lysande och glädjande exempel på en sorts noggrant, prövande och omprövande samtal som både riktar sig inåt mot sin upphovsman och bjuder ut sig till sina läsare. . . . [N]är Fioretos verkligen skruvar tar, uppstår några av den svenska samtidens mest läsvärda essätexter.” – Göran Sommardal, Kulturnytt

”I de olika delarna [av Vidden av en fot] är subjektet i olika grad utsatt, men graden av personligt engagemang kan inte avläsas i bruket av pronomen. Så är till exempel ’privatmannen’ Aris Fioretos, han som berättar om den flerkulturella uppväxten med det tyska, grekiska, svenska, han som mosar hallon i munnen, som minns mormors provdocka med magiska hålrum – han är just ’han’. En lite rörande distansskapare som lurar mig: avsnitten känns till en början konstruerade, tråkiga. Men när jag återvänder efter turerna i olika litterära, historiska, fiktiva världar ser jag något annat: ’han’ är barnet, den i tiden och rummet avägsne, den som inte längre finns. Men ’han’ är också alla pojkar, alla pojkars undringar, alla mäns uppväxter, i en person. ’Han’ blir det stora subjektet, och det återstår att se honom dekonstruera sig själv. ... Vidden av en fot är en i positiv mening anspråksfull samling. [T]exten närmar sig fysisk gestalt hos Fioretos, inte minst i parallellen mellan boken och döden. I ’Mitt febrila bibliotek’ blir biblioteket en kyrkogård, boken något vars tillvaro avslutas med punkten, en sorts död för texten som annars kunde fortsätta vindla, oavslutad, hellre tona ut i ellipsen, de tre punkterna. Vidden av en fot blir oändlig. Med Fioretos är foten liksom fragmentet en del av en helhet. Allas våra fötter kan skapa ljuskransen.”– Ulrika Stahre, Aftonbladet
 
”Med österrikisk mor och grekisk far fick främlingskapet tidigt en given plats i Aris Fioretos självsyn. Och i den kan också spåras en ovilja att underkasta sig tidens nycker och strömningar. Den hållningen går igen i hans kritiska gärning och litterära bedömning, som är på en gång auktoritativ och egensinnig – i ordets bästa bemärkelse.” – Peter Viktorsson, Borås Tidning