Mot slutet av förra årtusendet berättade KF att hon ofta tänkte på halshuggningar. Från andra sidan Atlanten skickade AF henne ett exemplar av Vladimir Nabokovs roman Invitation to a Beheading. Därefter utspann sig ett samtal mellan en gammal och en ny kontinent som med ojämna mellanrum återupptogs under de följande åren, alltid lite mera förläget, alltid lite mindre självklart, tills AF flyttade hem och samtalet kom av sig. Båda betraktade säkert avbrottet som en lättnad, även om ämnet knappast hade hunnit lämna deras tankar. Så kom det sig att de repade mod då tillfället gavs att skriva varsin sista replik. Det gällde att göra gemensam sak om pinan en gång för alla skulle ur världen. De har kallat sitt samarbete för Skallarna.

”Som författare tillbringar man ett liv ensam vid ett skrivbord. Enda sällskapet är minnen, infall och fadäser, dunkla fantasier och förkomna hopp… Kort sagt: en skalle. Är det så konstigt att man drömmer om att dela sitt trångmål? Det gjorde åtminstone jag efter en längre tids förlägenhet. Till slut var jag tvungen att vända mig till Katarina. Så kom det sig att vi började utbyta tankar om den container av ben där författare förvarar sina erfarenheter. Skilda skallar, samma bekymmer.” – Aris Fioretos

”Idén till texten kom i midvintern: Aris föreslog en delad bok, var sin essä om utgångspunkterna för skrivandet. Skallarna – ordet gav eko, under några långa månader steg bilderna upp ur sin underjord. Rummet där dikten började, rytmens gestalt, den gåtfulle ’talaren’, och den eviga drömmen om glänsande eggar och öde fält… Det var ett äventyr att följa sin egen, slingrande linje, för att till slut korsa en annans; att lyssna till skallarnas efterklang –” – Katarina Frostenson