Den grå boken skapar sin egen genre. Skriven i blyerts erbjuder den exempel på hur sällsam litteratur kan vara. Lika delar uppfinning och utläggning innehåller boken en efterhand allt egensinnigare essä om ”gråzoner” i den ”grå litteraturen”, samt deras förhållande till de fyra elementen. Självrådigt avlägsnar den sig dock från traditionen och i dess framställning blir vattnet istället tårar, elden rök, jorden gräng och luften moln.
      Det boken beskriver lever emellertid under ständigt hot. Blyertsens kvarlevor kan alltid suddas ut och i raderingarnas rike fortlever det sagda i vålnaders skepnad, tecknade som på insidan av ögonlock. Dessa fantomer tycks efterhand hemsöka framställningen, som får en fantastisk prägel. Alltmera låter sig Den grå boken läsas som en poetik skriven som spökhistoria, och till sist råder ovisshet om huruvida den inte avfattas av en annan, osynligare hand som styr över det sagda med den döendes behov av att samla skärvorna av ett flyende liv.